En natt hos mig, en livstid med dig
Sammy var den första killen som fick mig knäsvag men ändå inte min första kärlek. Jag var nog bara väldigt förälskad i honom. Men det insåg jag inte förrän jag träffade Andreas, kille nummer 2. Min allra första kärlek. Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet och gör det fortfarande inte idag men jag kan inte släppa första gången jag träffade Andreas. Min storebror skulle ha fest hemma hos oss, det var på sensommaren för 2 år sedan. Tydligen var Andreas en vän till min brors vän och på något sätt hamnade han hemma hos mig. Det första jag visste om honom var ljudet av hans röst. Jag pratade i telefon med honom för att han skulle hitta till vår adress, sedan la jag på och sprang ner till rummet. Så tydligt minns jag vad jag satte på mig där nere i rummet. En svart kjol med små, vita prickar och ett vitt linne instoppat. Håret plattade jag varsamt innan jag bestämde mig för att gå upp och hälsa. För kommit hade han redan gjort, jag ville bara fixa klart det sista innan jag skulle hälsa på dem, det var ju så sällan jag fick träffa min storebrors kompisar. Jag minns hur mitt platta hår fortfarande kändes varmt mot ryggen, hur jag satte det bakom öronen bara för att ta fram det igen. Nervös var jag, men varför visste jag inte. Jag såg hans ansikte i soffan, jag minns hur den ännu starka sommarsolen sken in på honom. Jag ställde mig rakt framför honom och sa, utan att räcka fram handen:
"Jonna"
Han tittade på mig som att det inte fanns någonting annat runt om oss och sa med ett leende:
"Andreas"
Senare under kvällen tog han min mobil som låg på vardagsrumsbordet och knappade in sitt nummer. Sen satt vi där och smsade, trots att vi satt mittemot varandra. Jag önskar att jag kom ihåg vad vi skrev. Men plötsligt stod vi ensamna i köket utan att ha sagt någonting till varandra sen vi hälsade. Han hade virat in sig i en filt då den varma kvällen blivit sval natt. Han lutade sig fram mot mig och kysste mig på munnen. Och om det finns någonting som heter magi så var det ögonblicket så nära ett sådant fenomen man kan komma. Aldrig har jag känt mig så levande och samtidigt icke existerande på samma gång. Just där och då hände det, jag blev kär för första gången. För första gången i mitt liv var jag med om någonting jag inte kunde beskriva med ord. Det år vi tillsammans skulle dela började där, i mitt kök en natt ingen kommer ihåg, i en minut jag förevig stannat i.
