samma gamla visa men vet inte vad det är för låt
ett år sen jag stod i min svarta klänning och såg honom gå. 365 dagar sen jag kände mig som den mest värdelösa och äckligaste människan någonsin. 52 veckor sen jag lovade mig själv att aldrig falla dig igen. 31 timmar kvar tills jag står där ännu en gång och ser ryggen av honom på tolvslaget
Det slår mig när orden kommer ur min mun, hur den här staden dödar dig när du är ung
kyss mig på munnen vi glömmer det bara för kvällen
ta mina händer bara håll i dom vad som än händer
och alla dansar och dom ler när dom sjunger om ångest och DJn spelar samma låtar för hundrade gången
finns inget här att hämta, bara misär och längtan
så håll mig hårt för ikväll är jag så jävla ensam
tom och full på samma gång
jag vet jag har mig själv att skylla
har vetat det varenda fylla
varje gång jag skakat hem och längtat efter dig igen
I believe in nothing, not the day and not the dark. I believe in nothing, but the beatings of the heart
Varför viskar ni inte er hemlighet i mitt öra också?
Varför ska ni alltid tala ett annat språk än mig?
Varför får jag känslan av att ni kommit överrens om en sanning,
som jag aldrig uppfattat?
För det känns som att allt är så logiskt för er alla andra
Alla ni som inte är mig
Ni kan se saker genom ögon som inte flackar med blicken
Ni hör rösterna som talar om logik och litar på att det är verkligheten
Var det bara jag som blev kvar?
Om inte,
varför känns det så jävla ensamt för?
