strawberrysthlm

Är det till för att så här mycket kärlek ska gå till spillo? Är det till för att man ska träffa killar som får en att tända en eld och bränna ner en hel skog för att sedan bli kvar i askan och se ruinerna av någonting som aldrig var? Vad jag än gör sitter jag ändå alltid här på kvällarna i mitt rum. Ensam. Sömnlös. Ältar minnen. Höjer musiken så högt att jag inte hör gamla skratt i mitt huvud. Men mina egna tankar överröstar ljudet ändå. Jag hör någon annans röst. Någon som lovar allt men menar inget. När mörkret faller i mitt tonårsrum ser jag hur hårt jag än blundar en blick framför mig som egentligen inte betydde någonting. En fråga. Är det till för att man ska känna sig såhär ensam? Jag bara undrar. Är det detta ni kallar ett liv?