Men du, du sätter höstsolen i eld
Det är en kall höstkväll i oktober. Vi är i en lägenhet i förorten och det är fullt med folk. Glada, fulla människor överallt. Du har knappt kollat på mig under hela kvällen, trots att jag försökt möta din blick. Du sätter dig ner på en pall. Jag tar mod och går fram och ställer mig bredvid dig. Du kollar upp, ser att det är jag och ler. Du fortsätter prata med dina kompisar runt om. Jag ställer mig närmre. Efter ett tag känner jag din hand på mitt ben. Din varma hand stryker mig över låret och ilningen som går genom mig kropp går inte att beskriva med ord. Jag skriker inombords. Dina vänner ser din hand på mig och jag kollar på dom med en självsäker blick trots att jag är så svag att det är ett mirakel att mina ben inte viker sig. Just i den stunden var vi varandras. Du visade alla dina vänner att jag bara var din. Det är den bästa stunden i mitt liv. De finaste sekundrarna av hela min ungdom. Min första kärlek är du. Min största kärlek. Aldrig var du min, du kommer heller aldrig bli det. Men just då, i den där lägenheten just den där kvällen, var du bara min och inget annat var viktigt. Jag älskar dig lika mycket nu som jag gjorde då. Men vi är inte såna som i slutet får varandra.
