strawberrysthlm

Igårkväll låg jag i min säng och lyssnade på en låt som fick mig att minnas allt som hände den där hösten. När tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån. Jag önskar att jag kommer ihåg dina ögon den kvällen, hur dina läppar smakade eller hur din hand kändes mot mitt ben. Kanske har jag tvingats glömma. Kanske har mitt hjärta tvingats stänga av den där delen som var avsatt till dig för att du aldrig vågade bli en del av det. Vi skulle stjäla allt och slänga bort det igen. Det som gör mest ont är den läxa jag lärt mig. Att folk kommer att komma och gå. Endast få stannar med en hela vägen. Du betydde allt ett tag, nu är du bara ett fint minne till en fin låt. Men du, du sätter höstsolen i eld. Det är vår låt för att du satte min höstsol i eld. Du fick den att brinna och den brinner än idag. Men nu är det vinter och kvar är bara ett minne av värmen du gav. Jag ångrar ingenting jag gjort, inte heller någonting som inte gjordes. För trots alla tårar, trots alla förlorade sovtimmar har du lyst upp världen för mig och den kommer aldrig se ut på samma sätt som det gjorde innan dig. Min höstsol, min allra första kärlek.