Var det dig jag såg som en skugga ur mina drömmar? Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma?
Part 4
Jag visste att någonting behövde göras. Att jag inte bara kunde låta det som rann i mina ådror vara förgäves. Tiden som hade gått sedan vi sågs sist hade skaft i mig och gjort att jag till slut inte orkade mer. Jag var trött på alla sömnlösa nätter av undran. Jag behövde svar. Jag visste att det inte var den rätta vägen för oss men jag orkade inte bry mig längre om hur det slutade, bara att det gjorde det. Det jag byggt upp inom mig var på väg att välla ut och jag kunde inte hålla tillbaka längre. Ingen kan någonsin kalla mig feg igen efter vad jag sedan gjorde. Jag berättade sanningen.
Det var en kväll i maj när allt tog slut. Mer än ett halvår hade gått sedan vårt första möte. Jag tog upp telefonen och ringde dig. Efter några signaler kom jag fram. Jag gav ut hela mig. Aldrig förr hade jag gjort något liknande. Aldrig förr hade jag visat mig så svagt. Jag kastade mig handlöst ut och la mitt hjärta i dina händer. I några sekunder väntade jag på din dom. 6 ord. Sedan var det över. Sedan tryckte jag bort ditt samtal och tryckte bort dig förevigt. Jag kommer nog alltid undra om du verkligen menade vad du sa eller om du bara var feg. Kunde jag verkligen haft så fel om dig? Om oss? Hade allt verkligen bara varit i mitt huvud och aldrig i ditt? Varje dag undrar jag vad jag gjorde för fel. Något vi gjorde, något vi sa förändrade mitt liv förevigt. Men ditt förblev detsamma. Jag försökte med allt. Ändå blev det fel. Varför älskade du mig aldrig? Vad gjorde jag någonsin för fel?
Jag visste att någonting behövde göras. Att jag inte bara kunde låta det som rann i mina ådror vara förgäves. Tiden som hade gått sedan vi sågs sist hade skaft i mig och gjort att jag till slut inte orkade mer. Jag var trött på alla sömnlösa nätter av undran. Jag behövde svar. Jag visste att det inte var den rätta vägen för oss men jag orkade inte bry mig längre om hur det slutade, bara att det gjorde det. Det jag byggt upp inom mig var på väg att välla ut och jag kunde inte hålla tillbaka längre. Ingen kan någonsin kalla mig feg igen efter vad jag sedan gjorde. Jag berättade sanningen.
Det var en kväll i maj när allt tog slut. Mer än ett halvår hade gått sedan vårt första möte. Jag tog upp telefonen och ringde dig. Efter några signaler kom jag fram. Jag gav ut hela mig. Aldrig förr hade jag gjort något liknande. Aldrig förr hade jag visat mig så svagt. Jag kastade mig handlöst ut och la mitt hjärta i dina händer. I några sekunder väntade jag på din dom. 6 ord. Sedan var det över. Sedan tryckte jag bort ditt samtal och tryckte bort dig förevigt. Jag kommer nog alltid undra om du verkligen menade vad du sa eller om du bara var feg. Kunde jag verkligen haft så fel om dig? Om oss? Hade allt verkligen bara varit i mitt huvud och aldrig i ditt? Varje dag undrar jag vad jag gjorde för fel. Något vi gjorde, något vi sa förändrade mitt liv förevigt. Men ditt förblev detsamma. Jag försökte med allt. Ändå blev det fel. Varför älskade du mig aldrig? Vad gjorde jag någonsin för fel?
Kommentarer
Trackback
