strawberrysthlm

Jag saknar något som aldrig varit mitt. Låter det logiskt? Det är det inte. Inte alls. Logik existerar inte när en känsla kan smälta frost. Hjärnans kapacitet upphör när en beröring kan få den kallaste hösten i mannaminne att tina.

Och som jag önskar att du var här nu
Jag vill bara höra dina hjärtslag
Och som jag önskar att vårt krig tog slut
Jag har lärt av mina misstag
Och du är lika ensam som jag

Vill tillbaka. Vill dit igen.
Ändra på det som inte gjordes.
Det som inte sas.
Det som fortfarande snurrar i mitt huvud
varje gång jag hör en låt av Håkan Hellström,
varje gång jag druckigt för mycket för att glömma men istället
fastnat i mina egna tankar.

En text täcker skärmen på mobilen. Ett meddelande, skrivet till dig men inte skickat. Med ditt namn på, adresserat med ditt nummer och ditt hjärta. Jag vet att jag aldrig skulle våga trycka på skickaknappen men ändå stirrar jag på den. Så nära men ändå så långt bort...

Vi alla känner en Sofia. Jag menar då inte någon som heter Sofia utan det är ett personlighetsdrag hos tyvärr väldigt många tjejer. Sofia var min bästa vän i 2 år. Vi gick i samma klass och umgicks varje dag på helgen. Vi skaffade gemensamma kompisar, intressen och helt plötsligt var vi som en person. Vi två som en. Vi två mot världen. Jag hade kunnat stanna där för evigt om jag inte vuxit upp och insett att det inte var nyttigt för någon av oss. Det började med en nyårsafton. Jag hade min första fylla, träffade nya vänner och efter det var jag förändrad. Frälst av hur underbart livet kan kännas för en kväll. Sofia gillade det inte, hon var inte med. När vi kom tillbaka från lovet skulle ingenting bli som förr. Vi hade växt ifrån varandra. Vare sig vi ville det eller ej kunde vi inte stanna i samma kropp och blev återigen 2 olika personer med olika vänner och intressen. Men detta var bara början. Alla vänner som vi redan hade gemensamt, det som vi byggt upp som bästisar, hur skulle vi dela på det? Vi kunde ju inte ringa en advokat och dela upp allting som man gör när man skiljer sig. Nej, vi fick ta det den hårda vägen. Fula spel, svartsjukedrama och bakom en hård yta gömde sig två väldigt ledsna tjejer. Jag orkade inte mer och slutade prata med henne. Hon stal energi. Hon gjorde inget bra för mig. Hon gjorde mig ledsen med flit. Jag grät. Jag gråter. Även fast det var flera år sedan. Det hon gjort har satt sina spår. Jag har blivit en som tävlar om omtycke hos alla människor jag träffar. Jag har svårt att låta folk komma för nära för när som helst kan de bli som Sofia. Aldrig mer kommer jag att kunna lite på någon som jag litade på dig. Jag lät en person komma för nära och sedan använde hon det emot mig. Hon hade mitt liv i sin hand och hon utnyttjade det. Håll er borta från Sofia.

Musik strömmar ut ur hörlurarna. Texter som jag egentligen inte förstår men ändå framkallar så mycket känslor. Som om dom föddes ur den smärta och den besvikelse jag känner. Det hjälper. De är mina bästa vänner. Jag och de abstrakta texterna om sommar, kärlek och svek. Ett klickande ljud avbryter musiken. En ruta börjar blinka och lysa. Ett nytt meddelande. Min lycka för stunden är gjord. För att sedan återgå till att lyssna på musiken, återigen vänta och tänka. Vänta på att du ska skriva, tänka på vad du ska skriva. Magiskt men tragiskt.