strawberrysthlm

Tystnaden är kärlekens språk. Den talar men vi hör den inte. Vi kan försöka sätta ord på det som känns men vad som gömms inom oss kan aldrig beskrivas. Kärleken talar ett språk ingen av oss någonsin kommer förstå. För det är det som är det vackra. Vi kommer aldrig förstå.

För första gången på länge log jag. Och då menar jag inte att jag gått runt och varit arg i flera månader. Nej, jag log mot livet. Även fast inget speciellt hänt. Även fast det bara är en helt vanlig söndag fick jag bara en sån där känsla i mig som det var länge sen jag hade.
Livet är ändå rätt okej ibland

Kylen tränger på, kryper in genom min tunna jacka. 20 minus-grader, ändå är jag klädd som om det vore en vårdag. Tårna har ingen känsel men ändå är det inte kylan inte märkbar för mig när jag går genom den mörka skogsvägen på väg hem. Snön faller tyst från himlen och jag hör steg från en annan människa någonstans i kvällen. Med blicken rakt fram går jag långsamt fram, beundrar de vita flingorna som faller mot mitt ansikte. Jag vet inte om det är smält snö eller tårar som rinner. Jag vet bara att jag aldrig känt mig så ensam. Aldrig har jag varit så långt ifrån dig som nu. Känner mig helt vilsen utan dig. Är inte säker på vad jag gör här utan dig nära mig. Snälla kom tillbaka.

Vad är det för mening med att träffa människor om man ändå bara ska bli sårad? Om man ändå någon gång måste glömma dem?

Är det till för att så här mycket kärlek ska gå till spillo? Är det till för att man ska träffa killar som får en att tända en eld och bränna ner en hel skog för att sedan bli kvar i askan och se ruinerna av någonting som aldrig var? Vad jag än gör sitter jag ändå alltid här på kvällarna i mitt rum. Ensam. Sömnlös. Ältar minnen. Höjer musiken så högt att jag inte hör gamla skratt i mitt huvud. Men mina egna tankar överröstar ljudet ändå. Jag hör någon annans röst. Någon som lovar allt men menar inget. När mörkret faller i mitt tonårsrum ser jag hur hårt jag än blundar en blick framför mig som egentligen inte betydde någonting. En fråga. Är det till för att man ska känna sig såhär ensam? Jag bara undrar. Är det detta ni kallar ett liv?

Jag blir rädd för mig själv när jag märker hur starka mina känslor är. Jag blir rädd när jag tänker att jag skulle kunna döda för att det skulle vara du som satt bredvid mig just nu. Jag hatar mig själv när jag seriöst överväger att bara ligga kvar i sängen och inte ta mig därifrån förrän du ligger bredvid mig och håller om mig när jag skakar av gråt. OCh jag blir som räddast när jag inser att jag alltid kommer att vara hopplöst förälskad i dig oavsett vad du säger eller vad du gör.

- Kan du fatta att jag varit kär i det där svinet?
- Men snälla, glöm honom bara!
- Jag försöker. Men varje gång jag ser ett pendeltåg som åker mot hans håll undrar jag var han är. Varje morgon när jag väntar på bussen ser jag honom sitta bredvid mig på bänken. Varje gång jag hör någon åka skateboard vänder jag mig om snabbt för att se om det är han. Varje gång jag träffar någon som jag gillar och som faktiskt, otroligt nog kan gilla mig tillbaka, är det bara han jag har på hjärnan. Jag försöker att inte tänka på det. Men ju mer jag försöker glömma destå mer minns jag. Hur hårt jag än blundar ser jag ändå hans ögon framför mig, stirra rakt in i mina. För att komma över någonting måste man ta ett stort kliv över det och gå vidare. Men han är ingenting man bara kan gå över och låta ligga kvar på vägen. Han är överallt. Han finns i himlen, han finns i människorna runt omkring mig och han finns inte minst i mig själv. Hur fan kommer man över något sånt? 

Stjärnfall, stjärnfallet är jag och du är himlen för mig varje dag