strawberrysthlm

Allt jag springer iväg från kommer ikapp mig så fort jag träffar någon jag gillar. När jag precis håller på att bli lycklig kommer de där känslorna tillbaka och tvingar mig att förstöra allt. Du är inte värd honom. Jag är min egna värsta fiende. Ingen kan gilla den du är bakom sminket, spring iväg innan han ser den där hemska personen. Tankarna jag tror du har finns inte där. De finns bara i mitt huvud. Lita inte på hans ord, din egna pappa kan inte ens älska dig, hur fan kan du tro att den här underbara killen gör det?  Det är tankarna jag har om mig själv. Trodde du någonsin att du kunde få någon sådär bra? Såna som du är inte menade att ha någon. Men om jag intalar mig själv att det är du som tycker allt det där blir det lättare. Jag kommer förstöra allt igen. Han har kommit för nära. Spring iväg nu innan det är för sent. Innan han tycker så synd om dig att han stannar. Det finns ingen annan anledning att han skulle stanna. Spring.

Ikväll bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv. För man vet aldrig när det tar slut, när man inte längre har chansen att berätta hur man känner. Skrev ett mail till min pappa. Känns som en stor tyngd lyfts från mina axlar. Många tårar rann medan jag skrev men nu efteråt känner jag mig glad. Tom men glad.

Ibland känns det som att jag är den enda människan som inte fattat mig på kärlek. Jag är så sjukt rädd för den. Det är så läskigt att låta någon annan komma nära. Jag vet inte om jag klarar det. När någon kommit för nära har jag stött bort den personen. Men för dig ska jag försöka. Jag ska inte låta min rädsla ta över igen och hindra mig från att bli lycklig. Om du bara visste hur mycket du betyder. Jag är så rädd att förlora dig. För att det ska bli som alla andra gånger. Att jag flyr när det blir för seriöst. Jag ska verkligen försöka.

Pappa. Du undrar varför jag lämnade dig. Det gjorde jag inte. Du lämnade mig långt innan. Jag kommer ihåg dagen då du gjorde det som om det var igår. Jag frågade dig om jag fick stanna en natt extra. Du gav mig tusen ursäkter. Jag förstod ingen av dom. För du ljög. Du är så dålig på att ljuga. Jag insåg att du bara inte ville ha mig där. Så jag gick. Och du sprang efter. Jag hade råkat sätta på mig fel skor. Glömt jackan. Men inget av det brydde jag mig om. Du tog tag i mig. Jag frågade dig igen:
- Varför får jag inte stanna?
Du tittade mig i ögonen. Och sa:
- För att jag inte vill ha det så. Jag vill inte ha det så längre.
Vad gjorde jag för fel? Snälla pappa. Svara mig. Vad gjorde jag någonsin för fel? Varför ville du inte ha mig längre? Trots dina förlåt kommer jag aldrig glömma. Jag har alltid vetat att du aldrig riktigt älskat mig. Jag skyller inte på dig för det. Jag förstår helt, tro mig. Jag hatar också mig själv.

Så länge du minns älskar du. Så länge du lever slår en del av ditt hjärta för honom. Så länge han besöker dina drömmar om nätterna har du inte släppt taget. Man släpper aldrig taget. Man lär sig att leva med saknaden, med hoppet som blev en besvikelse och med undran om vad som hade kunnat hända om du gjort annorlunda. Du kommer aldrig över någonting som en gång betydde allt. Ångra aldrig någonting som en gång fick dig le. Intala dig inte att han inte finns där. Det kommer alltid svida lite med varje hjärtslag.

Jag drömde en så konstig dröm i natt. Jag var i en öken, på en torkad mark. Ett galler var uppställt mitt bland den öde, uttorkade oändligheten. Jag var helt ensam men jag fortsatte bara att gå, jag styrde inte min takt. Någonting i min kropp sa bara åt mig att fortsätta. Jag kom fram till gallret. Allt gick som i slow motion. Innanför inhängnaden låg en kropp. Jag skyndade mig fram. Jag vet inte varför jag tog upp den till synes sovande unga flickan men jag la henne i min famn. De smala armarna var solbrända, håret var blekt och läpparna torra. Jag tryckte henne mot mig och kände hennes bröst mot mitt. Det stod still där inne. Hjärtat som skulle bulta hade slutat slå. Trots den olidliga hettan var hon iskall. Jag försökte lägga hennes armar om mig men de livlösa lemmarna hängde bara åt sidorna. Inte förrän nu tittade jag henne i ansiktet. Det var jag.

Jag lyssnade på dina ord i natten. Du såg mig på ett sätt ingen annan sett mig på. Jag älskade det. Du fick mig för några timmar att tro på det. Tro på att jag var underbar och vacker. Dagen efter insåg jag att jag tagit allt på för stort allvar. Men jag var redan såld på dina lögner. Jag svalde sedan dina svek och förlåter dig aldrig för besvikelsen du lämnade mig med. Jag trodde att du var någon annan tills jag lutade mig mot dig och kände hur jag började falla. Du var bara en illusion. Jag var lurad.

Låt mig säga att jag älskar dig och lita på mina ord
Låt mig ta en plats i ditt hjärta och glöm mig aldrig
Låt mig säga förevigt och sluta aldrig hoppas att jag menade det
Låt mig sedan lämna dig evigt tom
För precis det gjorde du mot mig

Jag skulle göra om allt igen om jag levde om mitt liv. Jag skulle fortfarande bjudit dig till den där festen, suttit kvar med dig på balkongen även fast det varit kallt och jag skulle låtit dig ta ett tag om min nacke och kyssa mig. Då hade jag ingen aning om hur mycket du skulle betyda. Det var så osyldigt. Även fast du sårade mig kan jag inte ångra dig. För du har fått mig att le under dagar då jag egentligen känt för att le. Kanske vår tid är över nu. Men de stunder vi fick tillsammans räcker för mig.
All good things are born to die

I can promise you that by the time that we get through
The world will never ever be the same
And you´re to blame

- Jag saknar dig jättemycket.
Tystnad.
- Du vet väl det?
- Varför skulle jag veta det? Du har aldrig sagt det förr.

Du känner inte mig längre. Varför skulle jag tro att du bryr dig? Du valde henne framför mig och jag kommer aldrig förlåta dig. Jag försvarade dig i alla lägen. Du var min idol. Min klippa. Den enda som förstod. Sedan kastade du allt det. Du gjorde mig så besviken pappa. Gång på gång svek du mig. Den som älskade dig mest i hela världen. När jag behövde dig som mest försvann du. Även om det verkar som att jag hatar dig älskar jag dig fortfarande. Men det gör mindre ont att stänga av mina känslor än att släppa in dig i mitt liv igen. För du sårar mig ändå bara.

Because of you
I'm ashamed of my life because it's empty
Because of you
I am afraid

Tänkt er att ha denna vackra textrad ur Håkan Hellströms låt känn ingen sorg för mig Göteborg i nacken. Hur fint?