strawberrysthlm

långsamt känner jag hur luften kommer tillbaka till mina lungor
steg för steg byggs skelettet upp
jag vet inte när jag är klar för att bli en människa igen
men sakta kan jag känna vinden blåsa i mitt hår
och i takt med att det fladdrar i en virvelvind hör jag viskningen
den som berättar för mig att allt kommer bli okej, jag kommer bli okej

en sak har jag lärt mig i den här skeva skiten som vi kallar för livet. det spelar ingen roll hur jävla snygg du är, hur många vänner du har, hur mycket alla avgudar ditt långa hår eller hur många fester du går på under helgen. allt som verkligen betyder någonting är att du har någon där på söndagkvällen, när vännerna gått, sminket tvättats bort och musiken för länge sedan slutat spelas. någon som ger alla dina handlingar en betydelse och alla dina känslor en respons. jag vill banka skallen på alla som är avundsjuka på mitt utseende, alla som skulle kunna dö för att se ut som mig, ha mina vänner och gå på festerna där alla rätta människor går. det är söndag idag, regnet smattrar mot mitt fönster och inte en jävel kan se hur snygg jag är i min sovtröja. inte en jävel ser de svarta fläckarna av mascara som runnit ut över kudden.

allt man kan mäta glömde jag bort när jag träffade någon som var precis lika bunden till faktan och kontrollen som jag var. tillsammans lämade vi verkligheten. du hittade tillbaka men jag kan inte längre hitta sanningen i något. vågar inte ta någons hand så att jag kan komma ner till jorden igen.

Jag kommer alltid minnas den där kvällen. Leran hade krupit innanför mina tygskor och regnet hade hittat fram till min bara hud under jackan. Huvudet snurrade och benen var trötta. Luften var så sval att man knappt kunde tro att det var sommar. Ändå har jag aldrig. Aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Aldrig har känslan av ensamhet varit så långt bort. I ditt knä. På den regnigaste och lerigaste festivalen någonsin. Fick du mig att tro. Även fast vi lämnade kvar någonting på den där platsen som aldrig kommer tillbaka fick jag några timmar som är det bästa minnet jag har. Du fick mig att tro på kärleken. Trots att du sårat mig mer än någon annan, kan jag bara tacka dig.

när du famlar i mörkret utan en hand som visar vägen
när ljuset vid tunnelns slut är som svagast
lägg dig ner på marken och låt tårarna flyta ihop med tiden som passerar
vila där så länge du behöver
och res dig sedan upp med egen kraft
insikten om att mökret bara var tillfälligt kommer ge dig viljan
styrkan du vunnit genom att ställa dig upp kommer få dig att orka fortsätta
inget blir som förr
minnet av mörkret kommer finnas kvar i dig
men vetskapen om att du inte är den som ger upp kommer sitta i
och nästa gång du vandrar, hållet du modet i handen lite hårdare än sist

du ger bon ivers texter en mening
du är den som hindrar mig att hoppa från Titanics reling
dina kramar lovar lika mycket som de lovade att det där skeppet aldrig skulle sjunka
men det spelar ingen roll, från metertjock is kommer jag ändå höra ditt hjärta dunka

för att när han håller min hand, känns det som att jag för en gångs skull inte faller handlöst
för att när hans armar håller om mig är jag helt plötsligt inte rädd längre
för att när han tittar på mig med de där gröna ögonen vet jag att han förstår
för att han lämnar mig med vetskapen om att jag inte är ensam, att han finns där så länge jag finns här