strawberrysthlm

När jag tänker tillbaka på sommaren, på hösten innan jag träffade dig är allt suddigt. Alla minnen är kvar men hur mycket jag än försöker minnas kan jag inte förstå hur det kändes. Hur det kändes att vara mig. Jag tappade väl bort mig själv på vägen i att hitta dig.
Jag kommer inte ihåg vad hon tänkte. Vad som gick igenom hennes huvud om kvällarna. Vad som fyllde hennes tankar när hon gick samma väg som vi 2 några månader senare skulle gå hand i hand. Jag trodde att jag visste allt. Men jag visste ingenting. Jag hade ingen aning. För vad jag då trodde livet handlade om visade sig bara vara ett kapitel i hela historien. Undermeningen och den verkliga betydelsen visste jag ingenting alls om.

Det vore väl fel att säga att jag är så mycket visare nu, att jag helt plöstligt förstått meningen med livet. Jag är fortfarande lika svarslös som innan. Det är bara frågorna som blivit fler.

Det spelar ingen roll
om du håller mig hårt
Ingen kommer att
minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi
älskade varandra

Trots att jag lyckats intala mig själv att jag är okej kan jag inte glömma. Även fast jag blundar hårt kan jag inte sluta se det framför mig. Och jag önskar att du minns det med.
Det var en kall kväll på en balkong. Vi stod helt tysta och höll om varandra. Mitt huvud lutade mot ditt bröst. På något sätt kände jag på mig att det snart skulle ta slut. Någonting i ditt sätt att hålla om mig sa att du var rädd, att du aldrig skulle våga. Det var som att jag visste att vinden som svepte över oss aldrig skulle stanna kvar. Den skulle åka förbi och glömma oss.

Ett telefonsamtal och så var det klart. Det jag undrat, det jag hoppats, det jag önskat, det jag fruktat. Allt samlat i ett enda kort svar på en väldigt enkel fråga.
- Det är väl rätt uppenbart att jag gillar dig och vill träffa dig. Men du är bara så förvirrande. Nu vet du i alla fall vad jag vill så... vad vill du?
Tystnad i några sekunder. Den där tystnaden som är allt annat än tystnad i huvudet. Det där hemska surret av tankar får benen att börja skaka. Mina händer har frusit fast vid telefonen. Ändå är det inte den låga temperaturen som får mig att känna såhär. Svaret jag väntat på i ett halvår får jag sedan.
- Jag vill nog inte så mycket.
Jag trycker av samtalet. Står och tittar rakt ut över en tom fotbollsplan. Hör basen från musiken inifrån. Känner ingenting i några sekunder, jag bara finns. Sedan förstår jag vad som precis hänt. Allting kommer fortsätta precis som det är nu. Imorgon kommer barnen fylla den nu öde gräsplanen med skratt och rop. Allt kommer vara som vanligt. Trots att livet nyss vänts upp och ner för mig. Ett telefonsatal på 4 minuter och 1 sekund har skakat om min värld.

Varje gång ett tåg mot Märsta åker förbi tänker jag på dig. Varje gång jag går den där vägen från mig till centrum får jag tillbaka känslan jag hade när det var du och jag som gick den tillsammans. Varje gång jag känner någon annans närhet är det din jag saknar. Varje gång jag hör någon åka förbi mig på en skateboard hoppas jag det är du som står på den. Varje natt när jag ska sova är det dina armar jag vill ha runt om mig. Varje morgon är det dina andetag jag vill känna i nacken. Varje gång mitt hjärta slår, är det dig det slår för.

Varje dag passerar jag tusentals människor. Tomma själar på väg till ingenstans. Ingen av dem säger mig någonting. De bara existerar. Jag skakar hand med nya människor varje helg men kommer aldrig ihåg deras namn. För mig är de som statister i någonting jag kallar mitt liv. De hamnar bland eftertexterna som passerar så fort att ingen hinner läsa dem. Men ibland träffar man någon som blir undermeningen i hela sagan. Som långt efter sin medverkan finns med i ens tankar och alltid finns med någonstans mellan raderna, mellan replikerna. Och just denna människa var en av de som en gång bara passerade. En av de jag en gång skakade hand med och sedan glömde bort namnet på. Kunde inte någon bara stannat filmen där? I hallen då våra namn byttes, under en tid när ingen lyssnade och ingen mindes. Istället för att bara bli en scen under en annars ganska meningslös, utdragen komedi blev du huvudrollen i en kärleksfilm utan slut, där du förtjänade en nominerades för rollen du spelade.

Du och jag i en busskur. Så många gånger har vi suttit och väntat här tillsammans. Varje gång har jag önskat att den inte ska komma. För det finns ingen annanstans jag skulle vilja vara på den här jorden. Du lägger din arm omkring mig och jag lutar mig mot ditt bröst. Känner dina hjärtslag, andas in din doft. Tänker att om det här är sista gången vi ses ska jag minnas detta ögonblick för evigt. Jag ska tänka på det varje gång jag sätter mig på den där träbänken och väntar på bussen. Bussen som du hoppar på men som jag önskar att jag kunde stanna. Jag ser dig åka förbi. Sen är du borta. Din värme sitter kvar i några sekunder innan kylan kryper in genom tröjan. Vinden har blåst bort doften av dig. Jag går den långa vägen hem ännu en gång.

Snälla, lämna inte den här världen till mig. Den är för tyst, för grå och för kall för att jag ska klara det själv. Behöver din närvaro och dina ord som lovar. Som lovar och som sviker. Som älskar och som ljuger. Kan vi inte bara låtsas ett tag till? Endast i din famn kan jag känna värme. Endast med dina händer i mina kan mitt blod rusa som det ska. Endast i din närhet kan jag andas

Man inser nog inte hur mycket man faktiskt älskar en människa förrän man håller på att förlora den. Som att man inte förstår hur högt upp ovanför marken man verkligen är förrän man faller. Därför förstod jag den där kvällen då du aldrig hörde av dig som du lovat att göra, att det hänt någonting med mig, Du hade hänt mig. Från den stunden hade jag bara en enkel önskan. Jag ville bara vara nära dig. En önskan jag senare insett var långt ifrån enkel. Den kvällen insåg jag att allt skulle förändras. Att allt redan förändrats men att det tagit ett tag för mig att inse det.

Så sitter jag nu ett halvår senare i mitt rum och funderar på hur livet hade sett ut som jag aldrig träffat dig. Om inte ditt tåg nått fram till mig den kvällen. Livet hade varit mycket lättare, det är klart. Men trots allt som hänt ångrar jag ingenting. Trots alla besvikelser, trots alla tårar du låtit rinna men aldrig torkat, ångrar jag det inte för en sekund. Så som du fått mig att känna när du rört mig, när du kysst mig, när du kollat djup i mina ögon, gör det värt allt. Och jag skulle göra om det hundra gånger om jag kunde.