Whatever I might stumble upon there's always something holding me back
Fear no darkness promised child
Oh people, you never understand me
Jag vill bara ha dig till att vilja ha mig
När vänner passerar i ljusets hastighet medan du står still
När du försöker röra dig men upptäcker att du är tillbaka på samma ställe
När det enda som verkligen betyder inte längre är under din kontroll
När du trots det inte kan släppa taget
När du står med armarna i kors och tittar på medan ditt liv passerar
Förtsätt bara andas. Det är det enda vi kan göra
Ta mig till kärlek, ta mig till dans. Ge mig nåt som tar mig någonstans
Allt det där om att va på väg nånstans när man är tillbaks där allt började
Allt det där om att va på väg nånstans när man är tillbaks där allt började
You send me to my grave. You bury me
Jag har varit där och levt i drömmen. Men när verkligheten kröp inpå insåg jag att drömmen bara var min. Under tystnaden vi delade var du någon annan stans. Egentligen satt jag där själv. Med hoppet som aldrig dog. Med sanningen jag aldrig någonsin kommer förstå. Du höll min hand men min värme nådde inte ditt hjärta. Jag levde i drömmen. Såg allt genom ögon som aldrig slutade titta in i dina. Med armar som aldrig släppte taget om din kropp. Med ett hjärta som aldrig slutade slå för dig.
Var det dig jag såg som en skugga ur mina drömmar? Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma?
Jag visste att någonting behövde göras. Att jag inte bara kunde låta det som rann i mina ådror vara förgäves. Tiden som hade gått sedan vi sågs sist hade skaft i mig och gjort att jag till slut inte orkade mer. Jag var trött på alla sömnlösa nätter av undran. Jag behövde svar. Jag visste att det inte var den rätta vägen för oss men jag orkade inte bry mig längre om hur det slutade, bara att det gjorde det. Det jag byggt upp inom mig var på väg att välla ut och jag kunde inte hålla tillbaka längre. Ingen kan någonsin kalla mig feg igen efter vad jag sedan gjorde. Jag berättade sanningen.
Det var en kväll i maj när allt tog slut. Mer än ett halvår hade gått sedan vårt första möte. Jag tog upp telefonen och ringde dig. Efter några signaler kom jag fram. Jag gav ut hela mig. Aldrig förr hade jag gjort något liknande. Aldrig förr hade jag visat mig så svagt. Jag kastade mig handlöst ut och la mitt hjärta i dina händer. I några sekunder väntade jag på din dom. 6 ord. Sedan var det över. Sedan tryckte jag bort ditt samtal och tryckte bort dig förevigt. Jag kommer nog alltid undra om du verkligen menade vad du sa eller om du bara var feg. Kunde jag verkligen haft så fel om dig? Om oss? Hade allt verkligen bara varit i mitt huvud och aldrig i ditt? Varje dag undrar jag vad jag gjorde för fel. Något vi gjorde, något vi sa förändrade mitt liv förevigt. Men ditt förblev detsamma. Jag försökte med allt. Ändå blev det fel. Varför älskade du mig aldrig? Vad gjorde jag någonsin för fel?
The reasons all have run away but the feelings never did
Det gör fortfarande lika ont. Det blev aldrig bättre. Lågan som brinner för dig alltid kommer finnas där. Det som du en gång tände kommer förevigt orsaka smärta. Med varje antedag ger jag elden syre till att överleva. Inte förens jag slutar andas kommer den släckas. Med varje tanke bränner jag mig på glöden och andas in den tjocka röken. Med varje hjärtslag älskar jag dig tills det gör ont.
Fan fan fan det skulle varit du
tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnade på mig
nåt som aldrig helt försvann
När tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån
Vad jag bryr mig om nu är att aldrig mer ge hjärtat rakt ut
There is no time for us
Om du vill veta sanningen. Hur det varit sedan första gången jag träffade dig, hur det fortfarande är och troligtvis alltid kommer vara. Om du någon gång skulle ens fundera på att skriva. Om tanken någon gång skulle slå dig. Vill jag att du ska veta att om du vill ha mig nu kan du få mig så lätt. Nu, förevigt och föralltid. För jag var din sen du kollade på mig med en blick jag aldrig kan glömma. Så länge mitt hjärta slår kommer jag aldrig sluta se den framför mig när jag blundar. Det kommer alltid finnas en hand för dig någonstans. Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam. Jag önskar bara att du någon gång i ditt liv tänker på mig. Och att du ler. Åt alla minnen, åt alla skratt, åt alla stunder vi hade tillsammans. Jag ber dig inte att skriva till mig då. Jag ber dig inte att vilja ha mig. Jag ber dig inte ens att gilla mig. Jag ber dig bara att låta mig få vara en del av ditt liv. Att jag får vara ett kapitel i din bok. Att jag skrev någon slags historia som du kommer minnas om hundra år. Att du aldrig glömmer, precis som jag aldrig kommer glömma dig. Jag hoppas att du ler. Åt det vi hade, det vi kunde haft och det som förblev en dröm om vad kärlek kunde vara. Jag hoppas att du ler åt de bevarade, de förlorade och de oförglömliga stunderna vi delade en gång under vår ungdom. Det där året som gick alldeles för fort. Som gled ur min hand likt sand. Helt plötsligt var vår tid slut. Jag tror aldrig världen kommer förstå. Och jag ber inte att ens du ska förstå. Men jag ler. Åt allt vi hade. Åt en höst jag aldrig glömmer, en vinter som fortfarande gör sig påmind varje dag, en vår som blommade ut oskuldsfullt vackert men samtidigt så fruktansvärt hjärtekrossande. Blommorna knoppade tidigare än vad jag velat. Snön smälte fortare än vad den skulle gjort. Och plötsligt var vår tid slut. Jag trodde att jag hade tid. Men jag har kvar minnena. Och på dem kan jag leva. På det odödliga hoppet går jag vidare.
Slutligen vill jag bara säga någonting jag aldrig sagt förr. Jag älskar dig. Med varje andetag och med varje hjärtslag. Så jag ber dig. Glöm mig aldrig.
They knew better, still you said forever
Och så fortsatte den hösten och vintern. Vässade skolpennor byttes ut mot glödande cigaretter. Tidigt inställda väckarklockor byttes ut mot nattbussar och lydiga hemkoster blev till vinglande övernattningar. Aldrig hade en vinter sett så mycket snö. I höga klackskor gick vi längst istäckta vägar, följde spåren ner till syndernas dunkla gränder. Orken fanns inte där till att vara duktig och snäll. Vi var trötta på att dricka tills det snurrade. Vi fortsatte istället tills de oförglömliga nätterna blev suddiga minnen. Försöken att bedöva känslorna var förgäves och någonstans mitt upp i alla fyllestrul och alla meningslösa främligar insåg jag att för mig fanns det bara en människa jag tänkte på under nattbussens långa tur hem.
Det var nyår och 2010 skulle bli 2011. För första gången i mitt liv blev nyårskyssen den viktgaste händelsen på hela kvällen. Så jag bjöd dig. Och till min stora lycka skulle jag få vara med dig. Vi skulle stå mitt bland snöflingorna och kyssas under stjärnorna. På en tågstation någonstans där vi aldrig varit förr gömde jag min nyköpta nyårsklänning bakom en snötäckt kappa. Men vad som skulle blivit den bästa kvällen i mitt liv visade sig bli en besvikelse när du vände om på vägen. En kram och sedan var du borta.
Så många slag jag tog emot och ändå... ändå ställde jag mig upp varje gång bara för att invänta nästa magsopa. Aldrig lärde jag mig av misstagen. Varje gång jag ställde mig upp bad jag om en förändring men den kom aldrig. Mina vänner sa åt mig, alla varnade mig. Men jag lyssnade inte. För du hade lovat. Dina kyssar var mitt löfte, dina ord min sanning.
En tredjedel av den jag var går hem för en är krossad, en är din
Jag har i många år hört hur folk säger att kärlek gör en blind. Och nu har jag insett att det verkligen är så. Du var inte anledningen till varför jag gick upp på morgonen. Du var anledningen till varför jag somnade med tårar på kudden. Du var inte den som fanns där när jag behövde någon. Du var den som gjorde att jag behövde någon där. Klart jag kunde se de svarta märkena efter mascara på örngottet. Men jag lät leendena du vissa nätter fick mig att somna med överglänsa allt det där. På något magiskt vis gjorde du det värt det, 100 gånger om.
Efter den där gången hade jag ditt nummer och du hade mitt. Det blev onsdag och dags för lillördag. Så ännu en gång var jag i lägenheten och shottade vodka, kände basen i kroppen och skrattade tillsammans med mina vänner. Men någonting var annorlunda. Det var inte som förr och någonting saknades. Jag fick ett meddelande från dig där du sa att du inte skulle komma. Besvikelsen som sköljde över mig gjorde mig rädd. Jag kände dig inte, ändå kändes det som att jag inte skulle överleva den där natten utan dig. Så på en trästol i samma kök som vi varit i tillsammans för några dagar sen stod jag då och försökte släppa dig genom att dricka mer. Det funkade inte så bra. För efter ett tag insåg jag att jag var alldeles för full och du var fortfarande inte där.
Tell me when you hear my heart stop, you´re the only one that knows
Part 1
Jag sitter på altanen och hör musik komma från någonstans långt bort. I handen håller jag en glödande cigarett. Jag hör filtrer spraka när jag tar ett bloss. Röken åker ut genom en tung utandning. För ett år sedan hatade jag den här tjejen. Något fick mig att sluta hålla hårt på moralen. Jag insåg att ingen egentligen bryr sig förutom jag. Och jag slutade bry mig. Under några inlägg tänkte jag ägna mig åt att förklara för dig och för mig själv hur jag kom hit. Varför det blev såhär. Så vi backar bandet. Vi trycker få rewind-knappen och stannar vid hösten 2010.
Den 16:e oktober. En tid då ingen ville nåt. Precis när vi trycker på play är vi i en trappuppgång. Jag går först. Trappstegen känns lätta under mina fötter. Jag öppnar dörren till lägenheten och hör musiken dåna. Vi tar av oss skorna i hallen och går sedan åt olika håll. Kanske var det sättet du kollade på mig under den kvällen som fått mig att fastna där. Helt plösligt var din hand på mitt ben. Och du fick mig att känna något jag aldrig förr känt. Det var som att hela världen var samlad i mig. Att du och jag stod på toppen.
I efterhand vet jag att det var precis det vi gjorde just där och då. För jag har fallit den långa biten ner. Jag om någon vet hur högt upp vi var.
Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt
I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min hand så jag förstår
Att det bara är timmar tills du går
Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand
Kent - M
Allt som är kvar är ett minne om vad kärlek kunde va
Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad
Jag tänker inte innan jag agerar
Det jag gör är sällan något jag i förväg planerar
När modet är litet tvingar jag fram lite till
För just i denna sekund är det precis det jag vill
Det kanske inte alltid är så smart
Men det är väl det som gör livet så underbart,
Att det sällan blir som du tänkt
När du handlar alldeles befängt
Men om alltid gör som du borde,
kommer du imorgon ångra allt du inte gjorde
För du hade chansen idag att göra något ingen annan gjort
Så hindra sanden från att rinna genom fingrarna för fort
Lova dig själv att imorgon ska du försöka hinna
Du har inget att förlora, men allt att vinna
