strawberrysthlm

Jag hatar inte dig för att du är precis som alla andra. Jag hatar mig själv för att jag trodde att du var annorlunda. För att jag faktiskt trodde att det fanns ett undantag.

En vårdag i Stockholm. Kanske det finaste som finns. Bara då kan man vara riktigt lycklig. När solen tittar fram ur en klarblå himmel och skänker mig nya fräknar och lämnar mig med en solkysst hy. Det får en att tänka efter lite på vad man gör med sitt liv. När man låter sig själv vara ledsen för saker som blir obefintliga när solen skiner på himlen. Men blir så påtagliga när lamorna släcks och musiken tar slut. Önskar att livet bara kunde vara en enda lång vårdag. Allt vore så mycket enklare då.

Du kan lyssna på allt folk säger om kärlek. Om hur molnen känns under fötterna när du älskar någon som älskar dig tillbaka. Om känslan av att tappa andan för att du inser att det är över. Men ändå är man aldrig förberedd. För det är precis sådär som man ser i filmerna när allt bara försvinner när du kysser honom, men inga ord eller bilder visade hur det verkligen känns. För när du väl står där på balkongen och låter hans armar hålla om dig, vilar ditt huvud mot hans bröst, känner hans hjärtslag, känner hans lukt, hans värme, försvinner allt helt plötsligt. Och jag lovar dig. Du blir aldrig densamma igen. Du överlever det inte. Du kommer aldrig över det. För en del av dig kommer alltid stå kvar på den där balkongen och önska att det kunde vara såhär förevigt. En del av dig kommer alltid älska. Det är det som är det vackra med den första kärleken. Att den man en gång var blir kvar med honom. För han öppnade en ny dörr och du gick igenom den. Han visade dig vägen, du följde honom. Han försvann. Men du hittade aldrig tillbaka till dit du en gång var. Dörren tillbaka var låst.

Söder en tisdagskväll. Jag ensam på en promenad. Vårsolen går långsamt ner någonstans, än lyser den lite svagt. Mina händer är iskalla men den där blommande aprilkänslan håller mig varm. Svart vatten i strömkajen. Förbigående människor. Jag går med ryggen rakt, ler och tittar runt om mig. En spontan utflykt, jag har ingen aning om var jag ska. Jag vet bara att känslan av att inte veta någonting, att inte ha kontroll och att ingen annan än jag bestämmer var stegen ska ta mig gör mig lyckligare än jag varit på länge. Bara gatlyserna, de främmande människorna på gatan och ljuset från båtarna i kajen ser på. Ingen annan vet.

Vi står på balkongen. Jag har bara på mig en tunn klänning, du bara en t-shirt. Jag skakar, vinden blåset i mitt hår. Mina tänder börja hackar högljutt. Då lägger du dina armar runt om mig. Och det är inte kallt längre. Min kropp lugnar sig. Jag ler. Jag blundar. Vi är någon annanstans långt bort från hög musik, blinkande lampor och skrikande ungdomar. Det är bara du och jag. Ingenting annat betyder någonting. Alltind betyder ingenting med dig.

Darling, you are the only exception

... för jag vill veta om kärlek finns

Vi är i ett rum i en liten stad du inte ens visste fanns. Bortom innerstadens klarröda bussar och rökiga luft. Bortom de öppna landsskapens gröna ängar. Vi är i mitt rum. Mitt lilla tonårsrum i förrorten. Så många gånger har jag suttit i detta rum, på just denna 90-säng och tittat på den ljusrosa peppersfågeln som hänger i fönstret. Den snurrar sådär lagom i takt med vinden. I en takt som jag kan utantill. Den är det viktigaste jag har i detta rum. Det enda som ger hopp om att jag har potential till att flyga härifrån varje dag om jag så vill. Att varje dag är en ny chans till att vara fri och lycklig.   

Att vänta på dig har blivit min vardag. Att sakna dig har blivit någonting jag måste leva med. Det kanske gör mindre ont om jag bara accepterar att du inte kommer knacka på min dörr en regnig natt och säga att du älskar mig, som i mina drömmar. Kanske gör jag bäst i att bara glömma. Säga fuck it och gå vidare. Men hur fan gör man det?

Det kanske är så. Att det är menat att vi alla ska träffa en människa som förändrar våra liv. Som att vi skapades till att bli någon som vi efter ett tag inte ens kommer ihåg. För att vi var på just den platsen, vid just den tidpunkten. Och träffade just den människan. Och resten är historia.

Allt jag springer iväg från kommer ikapp mig så fort jag träffar någon jag gillar. När jag precis håller på att bli lycklig kommer de där känslorna tillbaka och tvingar mig att förstöra allt. Du är inte värd honom. Jag är min egna värsta fiende. Ingen kan gilla den du är bakom sminket, spring iväg innan han ser den där hemska personen. Tankarna jag tror du har finns inte där. De finns bara i mitt huvud. Lita inte på hans ord, din egna pappa kan inte ens älska dig, hur fan kan du tro att den här underbara killen gör det?  Det är tankarna jag har om mig själv. Trodde du någonsin att du kunde få någon sådär bra? Såna som du är inte menade att ha någon. Men om jag intalar mig själv att det är du som tycker allt det där blir det lättare. Jag kommer förstöra allt igen. Han har kommit för nära. Spring iväg nu innan det är för sent. Innan han tycker så synd om dig att han stannar. Det finns ingen annan anledning att han skulle stanna. Spring.

Ikväll bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv. För man vet aldrig när det tar slut, när man inte längre har chansen att berätta hur man känner. Skrev ett mail till min pappa. Känns som en stor tyngd lyfts från mina axlar. Många tårar rann medan jag skrev men nu efteråt känner jag mig glad. Tom men glad.

Ibland känns det som att jag är den enda människan som inte fattat mig på kärlek. Jag är så sjukt rädd för den. Det är så läskigt att låta någon annan komma nära. Jag vet inte om jag klarar det. När någon kommit för nära har jag stött bort den personen. Men för dig ska jag försöka. Jag ska inte låta min rädsla ta över igen och hindra mig från att bli lycklig. Om du bara visste hur mycket du betyder. Jag är så rädd att förlora dig. För att det ska bli som alla andra gånger. Att jag flyr när det blir för seriöst. Jag ska verkligen försöka.

Pappa. Du undrar varför jag lämnade dig. Det gjorde jag inte. Du lämnade mig långt innan. Jag kommer ihåg dagen då du gjorde det som om det var igår. Jag frågade dig om jag fick stanna en natt extra. Du gav mig tusen ursäkter. Jag förstod ingen av dom. För du ljög. Du är så dålig på att ljuga. Jag insåg att du bara inte ville ha mig där. Så jag gick. Och du sprang efter. Jag hade råkat sätta på mig fel skor. Glömt jackan. Men inget av det brydde jag mig om. Du tog tag i mig. Jag frågade dig igen:
- Varför får jag inte stanna?
Du tittade mig i ögonen. Och sa:
- För att jag inte vill ha det så. Jag vill inte ha det så längre.
Vad gjorde jag för fel? Snälla pappa. Svara mig. Vad gjorde jag någonsin för fel? Varför ville du inte ha mig längre? Trots dina förlåt kommer jag aldrig glömma. Jag har alltid vetat att du aldrig riktigt älskat mig. Jag skyller inte på dig för det. Jag förstår helt, tro mig. Jag hatar också mig själv.

Så länge du minns älskar du. Så länge du lever slår en del av ditt hjärta för honom. Så länge han besöker dina drömmar om nätterna har du inte släppt taget. Man släpper aldrig taget. Man lär sig att leva med saknaden, med hoppet som blev en besvikelse och med undran om vad som hade kunnat hända om du gjort annorlunda. Du kommer aldrig över någonting som en gång betydde allt. Ångra aldrig någonting som en gång fick dig le. Intala dig inte att han inte finns där. Det kommer alltid svida lite med varje hjärtslag.