strawberrysthlm

That last kiss I'll cherish
Until we meet again
And time makes it harder
I wish I could remember

But I keep your memory
You visit me in my sleep
My darling, who knew?

Jag har träffat såna som du förut. Tro mig, jag kan din typ. Jag vet att jag inte är den enda tjejen du pratar med. Jag vet att dina ord inte betyder någonting, du har sagt dem många gånger förr. Jag vet att du vet precis hur du ska göra, precis hur du ska hålla mig för jag är inte den första. Men jag vägrar tro på att dina ögon skulle ljuga. Det är något speciellt med dig. Du är precis som mig. Alla tror att de vet vilka vi är. Men de har ingen aning. Jag tittar på dig när dina vänner pratar och skrattar och ser att du är någon helt annanstans. Jag är där med. Där kommer ingen annan vara, därför kommer de aldrig förstå.

Jag gör mig själv en stor otjänst genom att åka till dig. Låta dig ignorera mig. Men sedan kollar du i mina ögon. Och säger förlåt. Jag vet att du inte menar det och det betyder ingenting. Men när jag stirrar in i de där stora, bruna, ledsna ögonen blir allting annat till småproblem. Någonting som kan ignorers. För du är här och jag är här. Vi har varandra ikväll, ingenting annat betyder. Men det gör ont. För jag vet att jag inte borde. Jag kan inte hjälpa det, kan inte motså dig. Jag orkar inte det här längre.

Även fast det känns som att ingen förstår vad jag känner just nu vet jag att nästan alla tjejer som läser min blogg kommer känna igen sig i någonting av det jag skriver om. I besvikelsen, i det eviga hoppet, i sökandet efter bekräftelse, i rädslan av att vara ensam, rädslan av att vara bunden. I att falla för helt fel kille. Vi lägger ner våra själar på killar som utnyttjar oss, fäller våra tårar för någon som inte bryr sig. Men vi tappar aldrig hoppet. Aldrig någonsin slutar vi hoppas. Vi ger våra hjärtan rakt ut. Vi älskar tills det gör ont. Sedan älskar vi lite mer. Vi ger allt. I hopp om att få lite tillbaka. Vi lever för kärleken. För vi vet inget annat.

I kärleksfilmer brukar man säga "it aint over til it´s over". Men jag tror att ibland måste man låta vissa saker bara vara ett fint minne. Allt är inte menat att vara för evigt. Ibland är det inte ens menat att vara alls. Det gör ont att släppa taget om någonting som jag tänker på varje dag. Ju mer jag försöker glömma, destå mer tänker jag på dig. På den där kvällen. På dina ord som bara förblev ord, på dina löften som blev till ett svek och en besvikelse. Jag släpper taget om någonting jag aldrig hållit i. Någonting som bara sipprade genom mina fingrar som sand, som jag aldrig riktigt fick grepp om. Som aldrig var mitt utan bara snuddade vid mig och lämnade mig med ett minne och tankar på vad som kunde varit men aldrig blev.

Jag kommer ihåg det som att det var igår. Den där kvällen då jag tappade all glädje. Den följde med dig på tåget hem. Det var nyårsafton och hela kvällen var planerad med dig inräknad. Jag hade i flera dagar drömt om vår nyårskyss, hur du skulle kolla in i mina ögon och säga till mig att "det är med dig jag vill vara". Men det blev inte riktigt så. Det blev inte alls så. För du vände. Och lämnade mig i snön. Jag såg dig i slutet av tunneln. Du hade dina händer i jackfickorna och du såg att jag tittade på dig. Du sa nått till dina vänner och bytte sedan riktning. Mot tåget, iväg från mig. Utan ett ord såg jag dig lämna mig. Alldeles nyss hade vi gått bredvid varandra och pratat. Under luvan hade jag sneglat på dig, sett vid vid min sida. Nu var du på väg till en annan fest. Festen jag skulle till dög inte. Jag dög inte. Vad gjorde jag för fel? Jag fortsatte gå ensam. Stirrade bara rakt fram med en tom blick. Mina vänner pratade med mig, jag svarade inte. Bara svalde. Hela kvällen satt jag på en sängkant och väntade på att du skulle höra av dig. Det gjorde du aldrig.

Det är en kall höstkväll i oktober. Vi är i en lägenhet i förorten och det är fullt med folk. Glada, fulla människor överallt. Du har knappt kollat på mig under hela kvällen, trots att jag försökt möta din blick. Du sätter dig ner på en pall. Jag tar mod och går fram och ställer mig bredvid dig. Du kollar upp, ser att det är jag och ler. Du fortsätter prata med dina kompisar runt om. Jag ställer mig närmre. Efter ett tag känner jag din hand på mitt ben. Din varma hand stryker mig över låret och ilningen som går genom mig kropp går inte att beskriva med ord. Jag skriker inombords. Dina vänner ser din hand på mig och jag kollar på dom med en självsäker blick trots att jag är så svag att det är ett mirakel att mina ben inte viker sig. Just i den stunden var vi varandras. Du visade alla dina vänner att jag bara var din. Det är den bästa stunden i mitt liv. De finaste sekundrarna av hela min ungdom. Min första kärlek är du. Min största kärlek. Aldrig var du min, du kommer heller aldrig bli det. Men just då, i den där lägenheten just den där kvällen, var du bara min och inget annat var viktigt. Jag älskar dig lika mycket nu som jag gjorde då. Men vi är inte såna som i slutet får varandra.

Det är som ett oskrivet löfte. Du hör bara av dig när du vill ha någonting av mig. Och jag ska svara, på direkten till och med. Du vet att jag egentligen inte vill, inte borde. Men du vet också att jag alltid kommer att göra det. För jag kan inte hålla mig. Hålla mig borta från dig. Jag har inte styrkan till att inte svara.

The tears come streaming down your face
When you loose something you can´t recplace
When you love someone but it goes to waste. Could it be worse?

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och du berätta att du saknar mig i natt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din