strawberrysthlm

Jag drömde en så konstig dröm i natt. Jag var i en öken, på en torkad mark. Ett galler var uppställt mitt bland den öde, uttorkade oändligheten. Jag var helt ensam men jag fortsatte bara att gå, jag styrde inte min takt. Någonting i min kropp sa bara åt mig att fortsätta. Jag kom fram till gallret. Allt gick som i slow motion. Innanför inhängnaden låg en kropp. Jag skyndade mig fram. Jag vet inte varför jag tog upp den till synes sovande unga flickan men jag la henne i min famn. De smala armarna var solbrända, håret var blekt och läpparna torra. Jag tryckte henne mot mig och kände hennes bröst mot mitt. Det stod still där inne. Hjärtat som skulle bulta hade slutat slå. Trots den olidliga hettan var hon iskall. Jag försökte lägga hennes armar om mig men de livlösa lemmarna hängde bara åt sidorna. Inte förrän nu tittade jag henne i ansiktet. Det var jag.

Jag lyssnade på dina ord i natten. Du såg mig på ett sätt ingen annan sett mig på. Jag älskade det. Du fick mig för några timmar att tro på det. Tro på att jag var underbar och vacker. Dagen efter insåg jag att jag tagit allt på för stort allvar. Men jag var redan såld på dina lögner. Jag svalde sedan dina svek och förlåter dig aldrig för besvikelsen du lämnade mig med. Jag trodde att du var någon annan tills jag lutade mig mot dig och kände hur jag började falla. Du var bara en illusion. Jag var lurad.

Låt mig säga att jag älskar dig och lita på mina ord
Låt mig ta en plats i ditt hjärta och glöm mig aldrig
Låt mig säga förevigt och sluta aldrig hoppas att jag menade det
Låt mig sedan lämna dig evigt tom
För precis det gjorde du mot mig

Jag skulle göra om allt igen om jag levde om mitt liv. Jag skulle fortfarande bjudit dig till den där festen, suttit kvar med dig på balkongen även fast det varit kallt och jag skulle låtit dig ta ett tag om min nacke och kyssa mig. Då hade jag ingen aning om hur mycket du skulle betyda. Det var så osyldigt. Även fast du sårade mig kan jag inte ångra dig. För du har fått mig att le under dagar då jag egentligen känt för att le. Kanske vår tid är över nu. Men de stunder vi fick tillsammans räcker för mig.
All good things are born to die

I can promise you that by the time that we get through
The world will never ever be the same
And you´re to blame

- Jag saknar dig jättemycket.
Tystnad.
- Du vet väl det?
- Varför skulle jag veta det? Du har aldrig sagt det förr.

Du känner inte mig längre. Varför skulle jag tro att du bryr dig? Du valde henne framför mig och jag kommer aldrig förlåta dig. Jag försvarade dig i alla lägen. Du var min idol. Min klippa. Den enda som förstod. Sedan kastade du allt det. Du gjorde mig så besviken pappa. Gång på gång svek du mig. Den som älskade dig mest i hela världen. När jag behövde dig som mest försvann du. Även om det verkar som att jag hatar dig älskar jag dig fortfarande. Men det gör mindre ont att stänga av mina känslor än att släppa in dig i mitt liv igen. För du sårar mig ändå bara.

Because of you
I'm ashamed of my life because it's empty
Because of you
I am afraid

Tänkt er att ha denna vackra textrad ur Håkan Hellströms låt känn ingen sorg för mig Göteborg i nacken. Hur fint?

Tystnaden är kärlekens språk. Den talar men vi hör den inte. Vi kan försöka sätta ord på det som känns men vad som gömms inom oss kan aldrig beskrivas. Kärleken talar ett språk ingen av oss någonsin kommer förstå. För det är det som är det vackra. Vi kommer aldrig förstå.

För första gången på länge log jag. Och då menar jag inte att jag gått runt och varit arg i flera månader. Nej, jag log mot livet. Även fast inget speciellt hänt. Även fast det bara är en helt vanlig söndag fick jag bara en sån där känsla i mig som det var länge sen jag hade.
Livet är ändå rätt okej ibland

Kylen tränger på, kryper in genom min tunna jacka. 20 minus-grader, ändå är jag klädd som om det vore en vårdag. Tårna har ingen känsel men ändå är det inte kylan inte märkbar för mig när jag går genom den mörka skogsvägen på väg hem. Snön faller tyst från himlen och jag hör steg från en annan människa någonstans i kvällen. Med blicken rakt fram går jag långsamt fram, beundrar de vita flingorna som faller mot mitt ansikte. Jag vet inte om det är smält snö eller tårar som rinner. Jag vet bara att jag aldrig känt mig så ensam. Aldrig har jag varit så långt ifrån dig som nu. Känner mig helt vilsen utan dig. Är inte säker på vad jag gör här utan dig nära mig. Snälla kom tillbaka.