strawberrysthlm

Vad är det för mening med att träffa människor om man ändå bara ska bli sårad? Om man ändå någon gång måste glömma dem?

Är det till för att så här mycket kärlek ska gå till spillo? Är det till för att man ska träffa killar som får en att tända en eld och bränna ner en hel skog för att sedan bli kvar i askan och se ruinerna av någonting som aldrig var? Vad jag än gör sitter jag ändå alltid här på kvällarna i mitt rum. Ensam. Sömnlös. Ältar minnen. Höjer musiken så högt att jag inte hör gamla skratt i mitt huvud. Men mina egna tankar överröstar ljudet ändå. Jag hör någon annans röst. Någon som lovar allt men menar inget. När mörkret faller i mitt tonårsrum ser jag hur hårt jag än blundar en blick framför mig som egentligen inte betydde någonting. En fråga. Är det till för att man ska känna sig såhär ensam? Jag bara undrar. Är det detta ni kallar ett liv?

Jag blir rädd för mig själv när jag märker hur starka mina känslor är. Jag blir rädd när jag tänker att jag skulle kunna döda för att det skulle vara du som satt bredvid mig just nu. Jag hatar mig själv när jag seriöst överväger att bara ligga kvar i sängen och inte ta mig därifrån förrän du ligger bredvid mig och håller om mig när jag skakar av gråt. OCh jag blir som räddast när jag inser att jag alltid kommer att vara hopplöst förälskad i dig oavsett vad du säger eller vad du gör.

- Kan du fatta att jag varit kär i det där svinet?
- Men snälla, glöm honom bara!
- Jag försöker. Men varje gång jag ser ett pendeltåg som åker mot hans håll undrar jag var han är. Varje morgon när jag väntar på bussen ser jag honom sitta bredvid mig på bänken. Varje gång jag hör någon åka skateboard vänder jag mig om snabbt för att se om det är han. Varje gång jag träffar någon som jag gillar och som faktiskt, otroligt nog kan gilla mig tillbaka, är det bara han jag har på hjärnan. Jag försöker att inte tänka på det. Men ju mer jag försöker glömma destå mer minns jag. Hur hårt jag än blundar ser jag ändå hans ögon framför mig, stirra rakt in i mina. För att komma över någonting måste man ta ett stort kliv över det och gå vidare. Men han är ingenting man bara kan gå över och låta ligga kvar på vägen. Han är överallt. Han finns i himlen, han finns i människorna runt omkring mig och han finns inte minst i mig själv. Hur fan kommer man över något sånt? 

Stjärnfall, stjärnfallet är jag och du är himlen för mig varje dag

That last kiss I'll cherish
Until we meet again
And time makes it harder
I wish I could remember

But I keep your memory
You visit me in my sleep
My darling, who knew?

Jag har träffat såna som du förut. Tro mig, jag kan din typ. Jag vet att jag inte är den enda tjejen du pratar med. Jag vet att dina ord inte betyder någonting, du har sagt dem många gånger förr. Jag vet att du vet precis hur du ska göra, precis hur du ska hålla mig för jag är inte den första. Men jag vägrar tro på att dina ögon skulle ljuga. Det är något speciellt med dig. Du är precis som mig. Alla tror att de vet vilka vi är. Men de har ingen aning. Jag tittar på dig när dina vänner pratar och skrattar och ser att du är någon helt annanstans. Jag är där med. Där kommer ingen annan vara, därför kommer de aldrig förstå.

Jag gör mig själv en stor otjänst genom att åka till dig. Låta dig ignorera mig. Men sedan kollar du i mina ögon. Och säger förlåt. Jag vet att du inte menar det och det betyder ingenting. Men när jag stirrar in i de där stora, bruna, ledsna ögonen blir allting annat till småproblem. Någonting som kan ignorers. För du är här och jag är här. Vi har varandra ikväll, ingenting annat betyder. Men det gör ont. För jag vet att jag inte borde. Jag kan inte hjälpa det, kan inte motså dig. Jag orkar inte det här längre.

Även fast det känns som att ingen förstår vad jag känner just nu vet jag att nästan alla tjejer som läser min blogg kommer känna igen sig i någonting av det jag skriver om. I besvikelsen, i det eviga hoppet, i sökandet efter bekräftelse, i rädslan av att vara ensam, rädslan av att vara bunden. I att falla för helt fel kille. Vi lägger ner våra själar på killar som utnyttjar oss, fäller våra tårar för någon som inte bryr sig. Men vi tappar aldrig hoppet. Aldrig någonsin slutar vi hoppas. Vi ger våra hjärtan rakt ut. Vi älskar tills det gör ont. Sedan älskar vi lite mer. Vi ger allt. I hopp om att få lite tillbaka. Vi lever för kärleken. För vi vet inget annat.

I kärleksfilmer brukar man säga "it aint over til it´s over". Men jag tror att ibland måste man låta vissa saker bara vara ett fint minne. Allt är inte menat att vara för evigt. Ibland är det inte ens menat att vara alls. Det gör ont att släppa taget om någonting som jag tänker på varje dag. Ju mer jag försöker glömma, destå mer tänker jag på dig. På den där kvällen. På dina ord som bara förblev ord, på dina löften som blev till ett svek och en besvikelse. Jag släpper taget om någonting jag aldrig hållit i. Någonting som bara sipprade genom mina fingrar som sand, som jag aldrig riktigt fick grepp om. Som aldrig var mitt utan bara snuddade vid mig och lämnade mig med ett minne och tankar på vad som kunde varit men aldrig blev.

Jag kommer ihåg det som att det var igår. Den där kvällen då jag tappade all glädje. Den följde med dig på tåget hem. Det var nyårsafton och hela kvällen var planerad med dig inräknad. Jag hade i flera dagar drömt om vår nyårskyss, hur du skulle kolla in i mina ögon och säga till mig att "det är med dig jag vill vara". Men det blev inte riktigt så. Det blev inte alls så. För du vände. Och lämnade mig i snön. Jag såg dig i slutet av tunneln. Du hade dina händer i jackfickorna och du såg att jag tittade på dig. Du sa nått till dina vänner och bytte sedan riktning. Mot tåget, iväg från mig. Utan ett ord såg jag dig lämna mig. Alldeles nyss hade vi gått bredvid varandra och pratat. Under luvan hade jag sneglat på dig, sett vid vid min sida. Nu var du på väg till en annan fest. Festen jag skulle till dög inte. Jag dög inte. Vad gjorde jag för fel? Jag fortsatte gå ensam. Stirrade bara rakt fram med en tom blick. Mina vänner pratade med mig, jag svarade inte. Bara svalde. Hela kvällen satt jag på en sängkant och väntade på att du skulle höra av dig. Det gjorde du aldrig.

Det är en kall höstkväll i oktober. Vi är i en lägenhet i förorten och det är fullt med folk. Glada, fulla människor överallt. Du har knappt kollat på mig under hela kvällen, trots att jag försökt möta din blick. Du sätter dig ner på en pall. Jag tar mod och går fram och ställer mig bredvid dig. Du kollar upp, ser att det är jag och ler. Du fortsätter prata med dina kompisar runt om. Jag ställer mig närmre. Efter ett tag känner jag din hand på mitt ben. Din varma hand stryker mig över låret och ilningen som går genom mig kropp går inte att beskriva med ord. Jag skriker inombords. Dina vänner ser din hand på mig och jag kollar på dom med en självsäker blick trots att jag är så svag att det är ett mirakel att mina ben inte viker sig. Just i den stunden var vi varandras. Du visade alla dina vänner att jag bara var din. Det är den bästa stunden i mitt liv. De finaste sekundrarna av hela min ungdom. Min första kärlek är du. Min största kärlek. Aldrig var du min, du kommer heller aldrig bli det. Men just då, i den där lägenheten just den där kvällen, var du bara min och inget annat var viktigt. Jag älskar dig lika mycket nu som jag gjorde då. Men vi är inte såna som i slutet får varandra.