Livrädd för att leva. Dödsrädd för att dö.
Ni känner inte mig. Ni vet inte vem jag är. Hade du sett mig på stan hade du aldrig någonsin kunnat gissa att jag driver den här deprimerande bloggen där jag ger utlopp för allt som känns. Där jag skriver för att jag inte kan prata om vad jag känner. Döm mig inte. Jag är en extremt glad människa. Men just här. På den här adressen. Kan jag vara naken. Jag visar er saker jag inte skulle visa min bästa vän. Jag visar er min själ. Mitt rätta jag. Det här är jag. En känslig, överemotionell människa som bara vill bli omtyckt och älskar. Alla har vi 3 personligheter. Den alla tror att vi är. Den vi vill vara. Och den vi verkligen är. Den sistnämnda är den du känner bäst. I den här bloggen är du, läsaren, min bästa vän.
Vad jag bryr mig om nu är att aldrig mer ge hjärtat rakt ut
Vad gör man när man gjort allt i sin makt för att försöka få någon att förstå? När man visat vad man känner så tydligt att det omöjligvis kan ha uppfattats på fel sätt? Ger man upp och inser bara att personen inte känner vad du känner eller gör man som jag. Intalar sig själv att han visst gillar dig. Han är bara feg. Så fortsätt. Fortsätt göra dig själv illa. Tro inte att jag gillar det. Detta var det sista jag ville. Slå mig till botten eller ge mig vingar. Men snälla. Vad du än gör. Få mig att sluta falla.
And there will come a time, you'll see, with no more tears. And love will not break your heart, but dismiss your fears
Jag har tänkt på det där med att våga. På att vara rädd. Det är så dumt. Dumt att vi låter oss själva stå i vägen för vår egen lycka. Så jag ska våga. Jag lovar. Jag ska våga. För att inte missa något. För att inte sitta och undra på vad som kunde varit som jag gjort så många gånger förr. Egentligen. Vad har man att förlora?
Men du, du sätter höstsolen i eld
Jag ska dela med mig av min favoritlåt till er. Bara för att ni nya läsare ska lära känna mig lite bättre.
Den första meningen i låten är anledningen till varför jag älskar den.
"När tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån."
Jag tittar ut genom pendeltågets fönster. Ser betongen försvinna och bli till en rörig massa. Jag vill inget annat än att komma härifrån. Långt härifrån. Långt från mig själv.
Den första meningen i låten är anledningen till varför jag älskar den.
"När tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån."
Jag tittar ut genom pendeltågets fönster. Ser betongen försvinna och bli till en rörig massa. Jag vill inget annat än att komma härifrån. Långt härifrån. Långt från mig själv.
Take me away like an overdose on heroin
Jag saknar något som aldrig varit mitt. Låter det logiskt? Det är det inte. Inte alls. Logik existerar inte när en känsla kan smälta frost. Hjärnans kapacitet upphör när en beröring kan få den kallaste hösten i mannaminne att tina.
Du är värd att dö för
Och som jag önskar att du var här nu
Jag vill bara höra dina hjärtslag
Och som jag önskar att vårt krig tog slut
Jag har lärt av mina misstag
Och du är lika ensam som jag
Vill tillbaka. Vill dit igen.
Ändra på det som inte gjordes.
Det som inte sas.
Det som fortfarande snurrar i mitt huvud
varje gång jag hör en låt av Håkan Hellström,
varje gång jag druckigt för mycket för att glömma men istället
fastnat i mina egna tankar.
"Åh gud det gör så ont att nått så nära kan va så långt bort"
En text täcker skärmen på mobilen. Ett meddelande, skrivet till dig men inte skickat. Med ditt namn på, adresserat med ditt nummer och ditt hjärta. Jag vet att jag aldrig skulle våga trycka på skickaknappen men ändå stirrar jag på den. Så nära men ändå så långt bort...
