strawberrysthlm

Om jag skulle få önska en låt till dig just nu skulle det vara Rockenroll, blåa ögon med Håkan. Inte bara för att det är en av mina favoritlåtar utan eftersom det är en låt som varit ihållande under mitt liv i 3 år. Den har föjlt med mig under mina 3 förälskelser, på ett eller annat sätt. Första gången jag lyssnade på den var jag förälskad för allra första gången. Den första raden i låten går "när tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån". Jag minns hur jag lyssnade på den om och om igen endast för att höra den raden, dagen efter det där samtalet.

Vi måste nu göra ett tidshopp för att ni ska förstå. Vi är nu i en lokal i en förort söder om Söder. Detta är 2,5 år sedan. Ett halvår sedan jag träffade honom för första gången. Som jag nämnde innan är jag inte mycket för att ta det från början. Jag står utanför lokalen i ett vitt linne och en kjol, kläder jag noga valt ut för han som aldrig kom. Från lokalen hörs musik och höga röster men allt jag hör, några meter därifrån, är tystnaden från fotbollsplanen som ligger mörk och öde klockan 12 på natten. Jag minns inte vad det var för årstid men jag minns att jag frös. Och det talar egentligen inte så mycket om vädret. Jag tar upp mobilen och letar upp honom i telefonboken. Samtalet tar 4 minuter och 1 sekund. På 241 sekunder krossas min värld för första gången.

 

 

Jag har nyss sagt någonting jag aldrig varit i närheten att säga till någon. I 6 månader har jag varje dag drömt, tänkt, önskat och drömt. Jag har nått fryspunkten och har visat allt som känns för vad jag då trodde var sista gången. Min Sammy. Jag blir så nostalgisk av hans namn. Min finaste Sammy. Han var all lycka, tonårsångest, panik, kärlek och materia på samma gång. Han var så fel på alla möjliga sätt, på alla sätt som fick mig att vilja rätta honom. Nästan 3 år senare ser jag tillbaka på den tid jag spenderade på honom och inser att jag aldrig kände honom. Jag var kär i bilden av en kille som skulle släppa allt som höll honom nere för att vara med mig. Jag byggde upp honom i mitt huvud som killen jag satt bredvid på en skateboard och pratade om livet med. Vi skulle prata om hur dumma vi var när vi båda visste hur vi kände men ingen vågade erkänna det. Min vackraste Sammy. All framtid jag hade förberett för oss. Allt detta rusar i mitt huvud när jag står där, framför en ung kväll i någon månad som inte hade tid för dig. Och konstig nog ändrar ditt svar allt. Jag vaknas upp ur koman jag legat i, där jag väntat på att din bekräftelse ska få mig till liv igen. Sammy. Dumma fina Sammy. Om du ändå visste hur mycket du visade mig. Om du ändå visste hur mycket du väckte till liv för att sedan döda. Om du ändå visste att jag sitter här en massvis med tid senare och refererar till dig som min första förälskelse. Skulle du fortfarande svarat på samma sätt? Håkan sjunger också "men du, du sätter höstsolen i eld". Och för det Sammy, kommer jag föralltid minnas dig som den brinande höstsolen i mitt innan nerslockna mörker. Jag kommer fortfarande alltid, någonstans i mig, vänta på den där rätta tiden när du ska plocka upp mig från förorten och ta mig långt härifrån.

 

"Börja aldrig med början, börja alltid någonstans i mitten så kommer både början och slutet falla på plats". Ironiskt nog är livet precis raka motsatsen till det uttalandet, det går i kronologisk ordning. Men helt plötsligt när man ska skriva en uppsats eller återberätta någonting är det lättare att inte följa ordningen och bitarna kommer hellre till en som en rörig massa utan datum. Och helt plötsligt minns man varken början, mitten eller slutet utan någonting däremellan. För er som kommer att läsa detta, på min alldeles superhemliga blogg, ska ni veta några saker innnan ni börjar. 

 

1. Jag vet inte än egentligen vad jag ska skriva, jag vet bara att jag vill. Och jag vet att jag vill börja göra mer saker som jag vill göra.

2. Det kommer inte finnas några kapitel och det kommer inte finnas någon dramaturgisk kurva, för vad jag kommer att skriva om är inte en berättelse med en vändpunkt och en insikt.

3. Sist av allt. Jag är 18 år gammal och har varit med om saker som troligtvis alla ungdomar har varit med om. Men skillnaden är väl att i mig känns allting väldigt mycket och hela tiden. Så någonstans måste jag få skriva precis vad jag vill, när jag vill.

 

Det var väl det. Och titta där, en början har börjat arta sig. Vad jag vill berätta för er är om mina 3 kärlekar. Och att det där ordet ser konstigt ut i plural skrämmer mig lite. Språket ger bara plats för en, en kärlek. 3 kärlekar. I mina 18 år har jag på ett eller annat sätt varit förälskad 3 gånger. Och jag vet inte hur folk kommer över sånt där med kärlek. För det finns ju där hela tiden, alla minnen, alla känslor man kände och allt man fortfarande känner. Idag förväntas vi att bara bli okej och starta på ett nytt blad efter allt som hänt. Men jag har aldrig fattat det där. Hur ska man kunna lämna någonting som varit hela ens värld, och starta en helt ny? Vi lever trots allt bara på en planet. För de andra går det ju inte att leva på. Så låt oss hushålla med den platsen vi har. Alla ska få vara med. Inget får glömmas, inget får stoppas in i en låda och gömmas. Om man ska kunna tro på det där med evig kärlek som jag konstigt nog gör, måste man också tro på att alla förälskelser håller i sig på något sätt. Att någonting alltid finns kvar, under en hög av tid och förträngda minnesbilder. När jag härom dagen läste igenom en gammal text som jag skrivit om den första förälskelsen insåg jag att det var i skrivande stund, för snart 3 år sedan, som jag tänkte på det sist. Och jag vill aldrig glömma någonting sånt igen. För då finns inte "för evigt". Här kommer alltså en berättelse om allt jag inte vill glömma. Eller stryk ordet "berättelse". Här kommer minnena jag för evigt vill minnas, för att hålla kvar vid tron om evigheten.