strawberrysthlm

Jag hatar inte dig för att du är precis som alla andra. Jag hatar mig själv för att jag trodde att du var annorlunda. För att jag faktiskt trodde att det fanns ett undantag.

En vårdag i Stockholm. Kanske det finaste som finns. Bara då kan man vara riktigt lycklig. När solen tittar fram ur en klarblå himmel och skänker mig nya fräknar och lämnar mig med en solkysst hy. Det får en att tänka efter lite på vad man gör med sitt liv. När man låter sig själv vara ledsen för saker som blir obefintliga när solen skiner på himlen. Men blir så påtagliga när lamorna släcks och musiken tar slut. Önskar att livet bara kunde vara en enda lång vårdag. Allt vore så mycket enklare då.

Du kan lyssna på allt folk säger om kärlek. Om hur molnen känns under fötterna när du älskar någon som älskar dig tillbaka. Om känslan av att tappa andan för att du inser att det är över. Men ändå är man aldrig förberedd. För det är precis sådär som man ser i filmerna när allt bara försvinner när du kysser honom, men inga ord eller bilder visade hur det verkligen känns. För när du väl står där på balkongen och låter hans armar hålla om dig, vilar ditt huvud mot hans bröst, känner hans hjärtslag, känner hans lukt, hans värme, försvinner allt helt plötsligt. Och jag lovar dig. Du blir aldrig densamma igen. Du överlever det inte. Du kommer aldrig över det. För en del av dig kommer alltid stå kvar på den där balkongen och önska att det kunde vara såhär förevigt. En del av dig kommer alltid älska. Det är det som är det vackra med den första kärleken. Att den man en gång var blir kvar med honom. För han öppnade en ny dörr och du gick igenom den. Han visade dig vägen, du följde honom. Han försvann. Men du hittade aldrig tillbaka till dit du en gång var. Dörren tillbaka var låst.

Söder en tisdagskväll. Jag ensam på en promenad. Vårsolen går långsamt ner någonstans, än lyser den lite svagt. Mina händer är iskalla men den där blommande aprilkänslan håller mig varm. Svart vatten i strömkajen. Förbigående människor. Jag går med ryggen rakt, ler och tittar runt om mig. En spontan utflykt, jag har ingen aning om var jag ska. Jag vet bara att känslan av att inte veta någonting, att inte ha kontroll och att ingen annan än jag bestämmer var stegen ska ta mig gör mig lyckligare än jag varit på länge. Bara gatlyserna, de främmande människorna på gatan och ljuset från båtarna i kajen ser på. Ingen annan vet.

Vi står på balkongen. Jag har bara på mig en tunn klänning, du bara en t-shirt. Jag skakar, vinden blåset i mitt hår. Mina tänder börja hackar högljutt. Då lägger du dina armar runt om mig. Och det är inte kallt längre. Min kropp lugnar sig. Jag ler. Jag blundar. Vi är någon annanstans långt bort från hög musik, blinkande lampor och skrikande ungdomar. Det är bara du och jag. Ingenting annat betyder någonting. Alltind betyder ingenting med dig.

Darling, you are the only exception

... för jag vill veta om kärlek finns

Vi är i ett rum i en liten stad du inte ens visste fanns. Bortom innerstadens klarröda bussar och rökiga luft. Bortom de öppna landsskapens gröna ängar. Vi är i mitt rum. Mitt lilla tonårsrum i förrorten. Så många gånger har jag suttit i detta rum, på just denna 90-säng och tittat på den ljusrosa peppersfågeln som hänger i fönstret. Den snurrar sådär lagom i takt med vinden. I en takt som jag kan utantill. Den är det viktigaste jag har i detta rum. Det enda som ger hopp om att jag har potential till att flyga härifrån varje dag om jag så vill. Att varje dag är en ny chans till att vara fri och lycklig.   

Att vänta på dig har blivit min vardag. Att sakna dig har blivit någonting jag måste leva med. Det kanske gör mindre ont om jag bara accepterar att du inte kommer knacka på min dörr en regnig natt och säga att du älskar mig, som i mina drömmar. Kanske gör jag bäst i att bara glömma. Säga fuck it och gå vidare. Men hur fan gör man det?

Det kanske är så. Att det är menat att vi alla ska träffa en människa som förändrar våra liv. Som att vi skapades till att bli någon som vi efter ett tag inte ens kommer ihåg. För att vi var på just den platsen, vid just den tidpunkten. Och träffade just den människan. Och resten är historia.