strawberrysthlm

När blir det bättre? När kommer de där ljusa dagarna som alla pratar om? Jag har väntat, jag har försökt. Men minnena finns kvar och gör fortfarande lika ont. Det ni lovade att jag skulle glömma lever fortfarande kvar i mig och jag vaknar av gamla skratt natt efter natt. Ni svor på att det skulle bli bättre. Så jag frågar er nu. När?

Jag försöker springa ifrån henne. Försöker bli av med den idiot som följer efter. När jag vänder mig om ser jag inga spår av henne. Så jag stannar upp för att ta luft. Men då känner jag igen hennes andetag som bryter tystnaden. Hon är här igen. Jag drar i mitt hår så att hon ska känna smärtan hon förtjänar, gråter salta tårar så att hon ska känna smaken av hatet jag känner för henne. Jag skriker högt i hopp om att hon ska bli rädd och gömma sig och aldrig mer hitta tillbaka. Men på något sätt klamrar hon alltid sig fast på min spegelbild och i min skugga.

När inget går som planerat
När vänner passerar i ljusets hastighet medan du står still
När du försöker röra dig men upptäcker att du är tillbaka på samma ställe
När det enda som verkligen betyder inte längre är under din kontroll
När du trots det inte kan släppa taget
När du står med armarna i kors och tittar på medan ditt liv passerar
Förtsätt bara andas. Det är det enda vi kan göra

I flera år har jag varit på väg. Så länge att jag glömt vart jag var innan. Jag har tappat bort mig på vägen, klätt av mig plagg för plagg. Vilsen, trött och ensam har jag blivit. Jag har ingen aning om var jag är eller var jag ska. Men det känns som att jag gått i cirklar, jag kan se mina egna fotspår i sanden nu. Denna plats har jag besökt förr. Jag kommer aldrig härifrån.