strawberrysthlm

Lukten av klor fyller min näsa. Det vatten som nyss värmt mig kyler nu ner min kropp. Jag tittar ner på de rosa fiskarna på baddräkten. De håller på att kvävas av att få vara i luften tänker jag. Sen tittar jag lite längre ner. 5 meter under mig väntar vattnet. Bakom mig har en kö bildats. Alla vill hoppa. Jag vill hoppa. Men jag vågar inte. Jag försöker, men det går inte. Fötterna har klistrat fast. Pappa tittar upp på mig från poolen. Han får vattnet att kännas varmare och botten att kännas mjukare. Ändå går jag ner igen. Jag tar tag i den kalla stegen och går ner. Förlåt om jag gjort dig besviken pappa. Det är det sista jag någonsin velat. Vad jag känner i hjärtat nu är samma känsla som jag hade där i Eriksdalsbadet när vi var där du och jag. Jag var bara 5 år. Jag hade inte bara ett par armpuffar på mina axlar. Jag lämnade stoltheten du trätt ovanpå dem på trampolinen och gick ner istället för att hoppa. Jag vet att du väntar på mig där nere när jag hoppat. Men just nu, här uppe på 5ans trampolin är det ensamt. Din röst når inte upp. Jag klarar det inte själv.