No one ever said it would be this hard, oh take me back to the start
När jag tänker tillbaka på sommaren, på hösten innan jag träffade dig är allt suddigt. Alla minnen är kvar men hur mycket jag än försöker minnas kan jag inte förstå hur det kändes. Hur det kändes att vara mig. Jag tappade väl bort mig själv på vägen i att hitta dig.
Jag kommer inte ihåg vad hon tänkte. Vad som gick igenom hennes huvud om kvällarna. Vad som fyllde hennes tankar när hon gick samma väg som vi 2 några månader senare skulle gå hand i hand. Jag trodde att jag visste allt. Men jag visste ingenting. Jag hade ingen aning. För vad jag då trodde livet handlade om visade sig bara vara ett kapitel i hela historien. Undermeningen och den verkliga betydelsen visste jag ingenting alls om.
Det vore väl fel att säga att jag är så mycket visare nu, att jag helt plöstligt förstått meningen med livet. Jag är fortfarande lika svarslös som innan. Det är bara frågorna som blivit fler.
