strawberrysthlm

"Börja aldrig med början, börja alltid någonstans i mitten så kommer både början och slutet falla på plats". Ironiskt nog är livet precis raka motsatsen till det uttalandet, det går i kronologisk ordning. Men helt plötsligt när man ska skriva en uppsats eller återberätta någonting är det lättare att inte följa ordningen och bitarna kommer hellre till en som en rörig massa utan datum. Och helt plötsligt minns man varken början, mitten eller slutet utan någonting däremellan. För er som kommer att läsa detta, på min alldeles superhemliga blogg, ska ni veta några saker innnan ni börjar. 

 

1. Jag vet inte än egentligen vad jag ska skriva, jag vet bara att jag vill. Och jag vet att jag vill börja göra mer saker som jag vill göra.

2. Det kommer inte finnas några kapitel och det kommer inte finnas någon dramaturgisk kurva, för vad jag kommer att skriva om är inte en berättelse med en vändpunkt och en insikt.

3. Sist av allt. Jag är 18 år gammal och har varit med om saker som troligtvis alla ungdomar har varit med om. Men skillnaden är väl att i mig känns allting väldigt mycket och hela tiden. Så någonstans måste jag få skriva precis vad jag vill, när jag vill.

 

Det var väl det. Och titta där, en början har börjat arta sig. Vad jag vill berätta för er är om mina 3 kärlekar. Och att det där ordet ser konstigt ut i plural skrämmer mig lite. Språket ger bara plats för en, en kärlek. 3 kärlekar. I mina 18 år har jag på ett eller annat sätt varit förälskad 3 gånger. Och jag vet inte hur folk kommer över sånt där med kärlek. För det finns ju där hela tiden, alla minnen, alla känslor man kände och allt man fortfarande känner. Idag förväntas vi att bara bli okej och starta på ett nytt blad efter allt som hänt. Men jag har aldrig fattat det där. Hur ska man kunna lämna någonting som varit hela ens värld, och starta en helt ny? Vi lever trots allt bara på en planet. För de andra går det ju inte att leva på. Så låt oss hushålla med den platsen vi har. Alla ska få vara med. Inget får glömmas, inget får stoppas in i en låda och gömmas. Om man ska kunna tro på det där med evig kärlek som jag konstigt nog gör, måste man också tro på att alla förälskelser håller i sig på något sätt. Att någonting alltid finns kvar, under en hög av tid och förträngda minnesbilder. När jag härom dagen läste igenom en gammal text som jag skrivit om den första förälskelsen insåg jag att det var i skrivande stund, för snart 3 år sedan, som jag tänkte på det sist. Och jag vill aldrig glömma någonting sånt igen. För då finns inte "för evigt". Här kommer alltså en berättelse om allt jag inte vill glömma. Eller stryk ordet "berättelse". Här kommer minnena jag för evigt vill minnas, för att hålla kvar vid tron om evigheten.