P
Du är som en sån där euforisk känsla som inte går att beskriva med ord. Jag kommer aldrig kunna tacka dig för alla gånger du dragit upp mig från marken och fått mig att vilja leva. Jag kommer aldrig kunna tacka dig för att du fått mig att inte känna mig sådär obetydlig och ensam. Du är den som lärt mig att jag förtjänar att vara lycklig. Jag vill bara vara allt det jag är i dina ögon. Perfekt och underbar. Men sanningen är att jag har gjort saker för att medvetet skada mig själv, för att det varit de enda gångerna jag känt mig levande. Jag har sökt bekräftelse på de mest desktruktiva sätt för att få känna mig fin och älskad i några minuter. Bara för att jag intalat mig själv att det är den korta lyckan jag är värd efter att ha blivit den jag är. Därför kommer jag aldrig kunna tacka dig för att du bevisat att jag inte alls är för trasig. Och om du vågar får du varje skärva av mitt hjärta.
Kommentarer
Trackback
