Dåtid, nutid, framtid och föralltid
Tiden nu ramlar in i tiden då och tiden sen faller tillbaka på tiden som var
Det som hade kunnat hända påverkar allt som händer och det som kommer att hända ska alltid blicka tillbaka på det som hände
Det vi var är det jag är och det jag någonsin kommer vara var det vi aldrig var
En plats i skuggan
Jag undrar bara vad som händer med allt det som inte händer
Var en förlorad framtid tar vägen
Jag undrar bara vad som händer med platsen som var avsedd för någon som aldrig kom
Var lyckan av att känna ömsesidig kärlek gömmer sig när den inte blir besvarad
Jag undrar bara vad som hände med oss när vi inte ens hände
Hur kan någonting vara det bästa man haft när man aldrig hade det
En natt hos mig, en livstid med dig
Sammy var den första killen som fick mig knäsvag men ändå inte min första kärlek. Jag var nog bara väldigt förälskad i honom. Men det insåg jag inte förrän jag träffade Andreas, kille nummer 2. Min allra första kärlek. Jag har aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet och gör det fortfarande inte idag men jag kan inte släppa första gången jag träffade Andreas. Min storebror skulle ha fest hemma hos oss, det var på sensommaren för 2 år sedan. Tydligen var Andreas en vän till min brors vän och på något sätt hamnade han hemma hos mig. Det första jag visste om honom var ljudet av hans röst. Jag pratade i telefon med honom för att han skulle hitta till vår adress, sedan la jag på och sprang ner till rummet. Så tydligt minns jag vad jag satte på mig där nere i rummet. En svart kjol med små, vita prickar och ett vitt linne instoppat. Håret plattade jag varsamt innan jag bestämde mig för att gå upp och hälsa. För kommit hade han redan gjort, jag ville bara fixa klart det sista innan jag skulle hälsa på dem, det var ju så sällan jag fick träffa min storebrors kompisar. Jag minns hur mitt platta hår fortfarande kändes varmt mot ryggen, hur jag satte det bakom öronen bara för att ta fram det igen. Nervös var jag, men varför visste jag inte. Jag såg hans ansikte i soffan, jag minns hur den ännu starka sommarsolen sken in på honom. Jag ställde mig rakt framför honom och sa, utan att räcka fram handen:
"Jonna"
Han tittade på mig som att det inte fanns någonting annat runt om oss och sa med ett leende:
"Andreas"
Senare under kvällen tog han min mobil som låg på vardagsrumsbordet och knappade in sitt nummer. Sen satt vi där och smsade, trots att vi satt mittemot varandra. Jag önskar att jag kom ihåg vad vi skrev. Men plötsligt stod vi ensamna i köket utan att ha sagt någonting till varandra sen vi hälsade. Han hade virat in sig i en filt då den varma kvällen blivit sval natt. Han lutade sig fram mot mig och kysste mig på munnen. Och om det finns någonting som heter magi så var det ögonblicket så nära ett sådant fenomen man kan komma. Aldrig har jag känt mig så levande och samtidigt icke existerande på samma gång. Just där och då hände det, jag blev kär för första gången. För första gången i mitt liv var jag med om någonting jag inte kunde beskriva med ord. Det år vi tillsammans skulle dela började där, i mitt kök en natt ingen kommer ihåg, i en minut jag förevig stannat i.
Håkan, framtiden och 241 sekunder
Om jag skulle få önska en låt till dig just nu skulle det vara Rockenroll, blåa ögon med Håkan. Inte bara för att det är en av mina favoritlåtar utan eftersom det är en låt som varit ihållande under mitt liv i 3 år. Den har föjlt med mig under mina 3 förälskelser, på ett eller annat sätt. Första gången jag lyssnade på den var jag förälskad för allra första gången. Den första raden i låten går "när tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån". Jag minns hur jag lyssnade på den om och om igen endast för att höra den raden, dagen efter det där samtalet.
Vi måste nu göra ett tidshopp för att ni ska förstå. Vi är nu i en lokal i en förort söder om Söder. Detta är 2,5 år sedan. Ett halvår sedan jag träffade honom för första gången. Som jag nämnde innan är jag inte mycket för att ta det från början. Jag står utanför lokalen i ett vitt linne och en kjol, kläder jag noga valt ut för han som aldrig kom. Från lokalen hörs musik och höga röster men allt jag hör, några meter därifrån, är tystnaden från fotbollsplanen som ligger mörk och öde klockan 12 på natten. Jag minns inte vad det var för årstid men jag minns att jag frös. Och det talar egentligen inte så mycket om vädret. Jag tar upp mobilen och letar upp honom i telefonboken. Samtalet tar 4 minuter och 1 sekund. På 241 sekunder krossas min värld för första gången.
- Det är rätt uppenbart att jag gillar dig och jag vill träffa dig mer. Men du är bara så förvirrande så... vad vill du?
Jag har nyss sagt någonting jag aldrig varit i närheten att säga till någon. I 6 månader har jag varje dag drömt, tänkt, önskat och drömt. Jag har nått fryspunkten och har visat allt som känns för vad jag då trodde var sista gången. Min Sammy. Jag blir så nostalgisk av hans namn. Min finaste Sammy. Han var all lycka, tonårsångest, panik, kärlek och materia på samma gång. Han var så fel på alla möjliga sätt, på alla sätt som fick mig att vilja rätta honom. Nästan 3 år senare ser jag tillbaka på den tid jag spenderade på honom och inser att jag aldrig kände honom. Jag var kär i bilden av en kille som skulle släppa allt som höll honom nere för att vara med mig. Jag byggde upp honom i mitt huvud som killen jag satt bredvid på en skateboard och pratade om livet med. Vi skulle prata om hur dumma vi var när vi båda visste hur vi kände men ingen vågade erkänna det. Min vackraste Sammy. All framtid jag hade förberett för oss. Allt detta rusar i mitt huvud när jag står där, framför en ung kväll i någon månad som inte hade tid för dig. Och konstig nog ändrar ditt svar allt. Jag vaknas upp ur koman jag legat i, där jag väntat på att din bekräftelse ska få mig till liv igen. Sammy. Dumma fina Sammy. Om du ändå visste hur mycket du visade mig. Om du ändå visste hur mycket du väckte till liv för att sedan döda. Om du ändå visste att jag sitter här en massvis med tid senare och refererar till dig som min första förälskelse. Skulle du fortfarande svarat på samma sätt? Håkan sjunger också "men du, du sätter höstsolen i eld". Och för det Sammy, kommer jag föralltid minnas dig som den brinande höstsolen i mitt innan nerslockna mörker. Jag kommer fortfarande alltid, någonstans i mig, vänta på den där rätta tiden när du ska plocka upp mig från förorten och ta mig långt härifrån.
- Jag vill nog inte så mycket.
Kapitel okänt
"Börja aldrig med början, börja alltid någonstans i mitten så kommer både början och slutet falla på plats". Ironiskt nog är livet precis raka motsatsen till det uttalandet, det går i kronologisk ordning. Men helt plötsligt när man ska skriva en uppsats eller återberätta någonting är det lättare att inte följa ordningen och bitarna kommer hellre till en som en rörig massa utan datum. Och helt plötsligt minns man varken början, mitten eller slutet utan någonting däremellan. För er som kommer att läsa detta, på min alldeles superhemliga blogg, ska ni veta några saker innnan ni börjar.
1. Jag vet inte än egentligen vad jag ska skriva, jag vet bara att jag vill. Och jag vet att jag vill börja göra mer saker som jag vill göra.
2. Det kommer inte finnas några kapitel och det kommer inte finnas någon dramaturgisk kurva, för vad jag kommer att skriva om är inte en berättelse med en vändpunkt och en insikt.
3. Sist av allt. Jag är 18 år gammal och har varit med om saker som troligtvis alla ungdomar har varit med om. Men skillnaden är väl att i mig känns allting väldigt mycket och hela tiden. Så någonstans måste jag få skriva precis vad jag vill, när jag vill.
Det var väl det. Och titta där, en början har börjat arta sig. Vad jag vill berätta för er är om mina 3 kärlekar. Och att det där ordet ser konstigt ut i plural skrämmer mig lite. Språket ger bara plats för en, en kärlek. 3 kärlekar. I mina 18 år har jag på ett eller annat sätt varit förälskad 3 gånger. Och jag vet inte hur folk kommer över sånt där med kärlek. För det finns ju där hela tiden, alla minnen, alla känslor man kände och allt man fortfarande känner. Idag förväntas vi att bara bli okej och starta på ett nytt blad efter allt som hänt. Men jag har aldrig fattat det där. Hur ska man kunna lämna någonting som varit hela ens värld, och starta en helt ny? Vi lever trots allt bara på en planet. För de andra går det ju inte att leva på. Så låt oss hushålla med den platsen vi har. Alla ska få vara med. Inget får glömmas, inget får stoppas in i en låda och gömmas. Om man ska kunna tro på det där med evig kärlek som jag konstigt nog gör, måste man också tro på att alla förälskelser håller i sig på något sätt. Att någonting alltid finns kvar, under en hög av tid och förträngda minnesbilder. När jag härom dagen läste igenom en gammal text som jag skrivit om den första förälskelsen insåg jag att det var i skrivande stund, för snart 3 år sedan, som jag tänkte på det sist. Och jag vill aldrig glömma någonting sånt igen. För då finns inte "för evigt". Här kommer alltså en berättelse om allt jag inte vill glömma. Eller stryk ordet "berättelse". Här kommer minnena jag för evigt vill minnas, för att hålla kvar vid tron om evigheten.
jag vill ju bara vara den jag är i dina ögon
räknar tid i cigaretter och minnen i promille
du är inte ett ljus i mitt bäcksvarta mörker, du är en fackla som sätter hela min värld i eld
räknar känslor i stegrande hjärtslag och mitt värde genom dina ögon
du är meninigen i min meningslösa existens
räknar kärlek i minuter av din närhet och lycka i dina antetag delade med mina
bara för att du är bara min
förlåt för att jag skrev det här när jag var full. men jag satt och lyssnade på utan dina andetag med kent och började tänka på dig. jag kommer ihåg den där gången du skickade en video på dig när du spelade min favoritlåt och jag grät i flera timmar. jag kommer ihåg den där gången du ringde mig dagen efter en kväll med någon som jag då inbillande mig gjorde mig lycklig och sa att jag förtjänade något bättre. jag kommer ihåg den där gången på sommar du höll om mig när världen föll isär. du är inte bara min pojkvän utan även min bästa vän. och nu är vi här, några månader senare och helt plötsligt är det vi. pontus och jonna. du undrar säkert hur jag lyckades komma hit när jag för ett halvår sedan sa att detta var min mardröm. svaret är att jag aldrig en sekund tvekat med dig. jag har aldrig varit rädd med dig. och från den gången du gjorde mig hel har jag alltid varit säker på mig själv med dig. svaret är i klarspråk att varje låt jag lyssnar på, alla ställen jag är på, varje tanke jag tänker är alla för dig. för vad vore jag utan dina andetag.
Far beyond
var på nån fest och kände inte nån
för du är fan allt och alla
fuck alla dom där som jag skakar hand med
fuck den där alkoholen jag drack för att känna mindre
fuck dom där människorna som låtsas veta allt om mig
på väg till dig nu
du är fan den enda som har en vacker beskrivning
P
Du är som en sån där euforisk känsla som inte går att beskriva med ord. Jag kommer aldrig kunna tacka dig för alla gånger du dragit upp mig från marken och fått mig att vilja leva. Jag kommer aldrig kunna tacka dig för att du fått mig att inte känna mig sådär obetydlig och ensam. Du är den som lärt mig att jag förtjänar att vara lycklig. Jag vill bara vara allt det jag är i dina ögon. Perfekt och underbar. Men sanningen är att jag har gjort saker för att medvetet skada mig själv, för att det varit de enda gångerna jag känt mig levande. Jag har sökt bekräftelse på de mest desktruktiva sätt för att få känna mig fin och älskad i några minuter. Bara för att jag intalat mig själv att det är den korta lyckan jag är värd efter att ha blivit den jag är. Därför kommer jag aldrig kunna tacka dig för att du bevisat att jag inte alls är för trasig. Och om du vågar får du varje skärva av mitt hjärta.
I'm killing loneliness with you
jag vet inte hur du någonsin ska kunna förstå
men det är som att min kropp blir lättare i händerna på någon annan
den där känslan av ensamhet som annars håller mig skakandes av gråt på nätterna blir inte lika märkbar
det är som att varenda bit av mig skriker efter att få tillhöra någon annan för bara en kväll
jag vet inte hur du någonsin ska kunna förstå mig när du aldrig vaknat upp dagen efter med ett dunkande huvud och en ångest som får dig att vilja spy
du använder ord som perfekt i en mening med mitt namn i
hör du inte skriken i mina andetag?
ser du inte smutsen på min kropp?
jag vill vara den jag är i dina ögon, är så trött på att inte se det du ser
jag vet inte hur du någonsin ska kunna förstå när du inte vet hur det känns att aldrig kunna ta in att en människa älskar dig
att ständigt gå runt och känna sig helt jävla meningslös
jag vet inte hur du någonsin kommer förstå någonting av det som får mig att skriva det här
så håll bara om mig sådär som bara dina armar kan göra
dela mina andetag så att jag aldrig behöver ta ett själv
lyft min kropp alla gånger jag inte orkar göra det själv
och lova mig att du alltid håller min hand när hjärtat egentligen vill stanna
lova mig att du alltid håller i mig
bara lite för hårt
samma gamla visa men vet inte vad det är för låt
ett år sen jag stod i min svarta klänning och såg honom gå. 365 dagar sen jag kände mig som den mest värdelösa och äckligaste människan någonsin. 52 veckor sen jag lovade mig själv att aldrig falla dig igen. 31 timmar kvar tills jag står där ännu en gång och ser ryggen av honom på tolvslaget
Det slår mig när orden kommer ur min mun, hur den här staden dödar dig när du är ung
kyss mig på munnen vi glömmer det bara för kvällen
ta mina händer bara håll i dom vad som än händer
och alla dansar och dom ler när dom sjunger om ångest och DJn spelar samma låtar för hundrade gången
finns inget här att hämta, bara misär och längtan
så håll mig hårt för ikväll är jag så jävla ensam
tom och full på samma gång
jag vet jag har mig själv att skylla
har vetat det varenda fylla
varje gång jag skakat hem och längtat efter dig igen
I believe in nothing, not the day and not the dark. I believe in nothing, but the beatings of the heart
Varför viskar ni inte er hemlighet i mitt öra också?
Varför ska ni alltid tala ett annat språk än mig?
Varför får jag känslan av att ni kommit överrens om en sanning,
som jag aldrig uppfattat?
För det känns som att allt är så logiskt för er alla andra
Alla ni som inte är mig
Ni kan se saker genom ögon som inte flackar med blicken
Ni hör rösterna som talar om logik och litar på att det är verkligheten
Var det bara jag som blev kvar?
Om inte,
varför känns det så jävla ensamt för?
Love hurts
långsamt känner jag hur luften kommer tillbaka till mina lungor
steg för steg byggs skelettet upp
jag vet inte när jag är klar för att bli en människa igen
men sakta kan jag känna vinden blåsa i mitt hår
och i takt med att det fladdrar i en virvelvind hör jag viskningen
den som berättar för mig att allt kommer bli okej, jag kommer bli okej
Ingen, ingen, ingen, ingen hör
en sak har jag lärt mig i den här skeva skiten som vi kallar för livet. det spelar ingen roll hur jävla snygg du är, hur många vänner du har, hur mycket alla avgudar ditt långa hår eller hur många fester du går på under helgen. allt som verkligen betyder någonting är att du har någon där på söndagkvällen, när vännerna gått, sminket tvättats bort och musiken för länge sedan slutat spelas. någon som ger alla dina handlingar en betydelse och alla dina känslor en respons. jag vill banka skallen på alla som är avundsjuka på mitt utseende, alla som skulle kunna dö för att se ut som mig, ha mina vänner och gå på festerna där alla rätta människor går. det är söndag idag, regnet smattrar mot mitt fönster och inte en jävel kan se hur snygg jag är i min sovtröja. inte en jävel ser de svarta fläckarna av mascara som runnit ut över kudden.
Fuck all those kisses, it didn't mean jack
allt man kan mäta glömde jag bort när jag träffade någon som var precis lika bunden till faktan och kontrollen som jag var. tillsammans lämade vi verkligheten. du hittade tillbaka men jag kan inte längre hitta sanningen i något. vågar inte ta någons hand så att jag kan komma ner till jorden igen.
I don't mind if we take our time cuz I'm all yours if you're all mine
Jag kommer alltid minnas den där kvällen. Leran hade krupit innanför mina tygskor och regnet hade hittat fram till min bara hud under jackan. Huvudet snurrade och benen var trötta. Luften var så sval att man knappt kunde tro att det var sommar. Ändå har jag aldrig. Aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Aldrig har känslan av ensamhet varit så långt bort. I ditt knä. På den regnigaste och lerigaste festivalen någonsin. Fick du mig att tro. Även fast vi lämnade kvar någonting på den där platsen som aldrig kommer tillbaka fick jag några timmar som är det bästa minnet jag har. Du fick mig att tro på kärleken. Trots att du sårat mig mer än någon annan, kan jag bara tacka dig.
There will come a time you'll see, with no more tears and love will not break your heart but dismiss your fears
när du famlar i mörkret utan en hand som visar vägen
när ljuset vid tunnelns slut är som svagast
lägg dig ner på marken och låt tårarna flyta ihop med tiden som passerar
vila där så länge du behöver
och res dig sedan upp med egen kraft
insikten om att mökret bara var tillfälligt kommer ge dig viljan
styrkan du vunnit genom att ställa dig upp kommer få dig att orka fortsätta
inget blir som förr
minnet av mörkret kommer finnas kvar i dig
men vetskapen om att du inte är den som ger upp kommer sitta i
och nästa gång du vandrar, hållet du modet i handen lite hårdare än sist
Cuz when I'm with him I am thinking of you
du ger bon ivers texter en mening
du är den som hindrar mig att hoppa från Titanics reling
dina kramar lovar lika mycket som de lovade att det där skeppet aldrig skulle sjunka
men det spelar ingen roll, från metertjock is kommer jag ändå höra ditt hjärta dunka
